Den eviga solens land

Det har gått sex veckor. Frodig lövskog med nyutslagna knoppar har blivit stäpp som i sin tur förvandlats till öken. Snöglopp har blivit högsommarvärme. Påskliljor har blivit till kaktusar. Trots det är vi fortfarande i samma land, 450 mil från där vi började. Här känns det som resan börjar på allvar, på riktigt. Över nästa gräns är myterna omfattande och fortfarande levande. Likt en nutida västernfilm där karaktärerna är grovt utmejslade i gott eller ont.

Men fortfarande är vi i landet där friheten är devisen och bilen dess profet. Ingenstans kanske detta är så tydligt som i just Los Angeles. Här finns både världens största motorvägsnät och en av de största bilparkerna. Någonstans under virrvarret av spaghettiliknande motorvägspåfarter finns en stad. En stad byggd på förväntningar, förhoppningar om förändring. Hem till otaliga människor med drömmar, drömmar att slå igenom för en större publik. Staden är också hem till några av de tusen och åter tusen som vågat sig över USA:s södra gräns i skydd av mörkret. Kanske är det också därför det uppstått och levt kvar en speciell atmosfär här. En längtan och en strävan efter ett bättre liv som alla delar.

Här har vi stannat för att hälsa på Marinas kusin med familj. Toki har under 20 års kampsportutövande anskaffat hela 6 stycken svarta bälten i allt från karate till kung fu och har tidigare varit rankad som den tredje bästa kampsportaren i världen. Han bor tillsammans med sin fru Tara och en av sina fyra döttrar Madison i San Bernardino, ungefär en timme utanför centrala Los Angeles.

Vi har cyklat i de solrosbeströdda bergen med samma namn som staden de omgärdar. Framåt kvällen då temperaturen sjunkit, då solen börjat sin vandring ner längs himlavalvet kan man skymta säsongens första kolibrier. Oförtrutet letar de vidare efter det som grekerna döpte gudarnas dryck, nektar.