Love and Hate

Det finns inget annat land jag har ett så komplext förhållande till. Känslorna för Indien präglas av en intensiv hatkärlek. De delar som jag avskyr med landet gjorde sig redan påminda månader innan min avresa.

Efter att ha fyllt i en komplett visumansökan där jag; på heder och samvete försäkrade att min farföräldrar inte var från Pakistan,  uppgett mitt tidigare visumnummer och destinationer i Indien, bifogat ett underskrivet exakt 15*15cm stort foto (med förutbestämt ansiktsuttryck, frisyr och bakgrundsnyans) så var ansökan färdigifylld. Jag blev inte förvånad när den indiska byråkratin tyckte de uppgifterna var otillräckligt detaljerade utan ville ha kontonummer och transaktionsdetaljer över det tre senaste månaderna. Kontonummer fick de aldrig, utan nöjde sig med finansiell säkerheten av transaktionsuppgifterna. Allt detta för en månads studentvisum, indisk byråkrati i högform.

Vid de indiska gate:erna på Abu Dhabis flygplats kom jag i kontakt med två andra icke-favoriter. Dels det indiska kösystemet. Det innebär att alla samlas i en oformlig massa utanför det kontor eller i detta  fall säkerhetskontroll man vill igenom. Häften köar för att de verkligen vill igenom kontrollen och den andra hälften köar för att titta på de som har anledning att stå i kön. Väl bland folkhopen sprids det en smittsam retning i svalget på alla äldre män. Mången känner det absolut nödvändigt att omedelbart och ljudligt harkla upp det irriterande slemmet. Slemmet i sin tur avlägsnas sedan på närmsta golvyta, gärna naturligtvis på en nyligen rengjord sådan.

Den tredje saken som verkligen stör mig med Indien är att hälften av befolkningen är osynliggjord, diskriminerad och närmast omöjlig för mig att interagera med utan en manlig släktings närvaro. Iran; i svensk media framställt som kvinnoförtryckets högborg, är en vårvind i jämförelse med den indiska konservatismens midvinter.

Mitt plan hann dock inte mer än landa innan jag blev påmind om varför jag samtidigt älskar detta land.

När jag väl ska lämna in min "inget att deklarera"-lapp i tullen rycker en äldre man tag i mig. Han har grå och välkammad mustasch, vänliga och plirande ögon samt en välstruken skjorta vars axelvaddar indikerar hög rang.

Han visar mig åt sidan och för ett tag tänker jag att jag har nått olämpligt med mig. Var ska du åka? frågar han. Jag är här för två veckor och börjar beskriva min resplaner. Vad tycker du om Indien? frågar han och jag börjar inse att det inte alls är mitt bagage han är intresserad av. Vi pratar en bra stund om landet om hans familj innan han vinkar adjö. Alla nyfikna och vänliga människor man möter gör att trots blandade känslor kan jag inte få nog av landet, likt en starkt beroendeframkallande drog.

Det finns länder jag tycker mindre om, som egentligen förtjänar min kärlek bättre. Men kanske är det just den mänskliga värmen som gör att Indien har en speciell plats i mitt hjärta.

Inne i Trivandrum letar sig landets omisskännliga signatur fram mellan gatorna. En nyans av tvåtaktsoktan, en förnimmelse av nylagad thali samt en skarp accent av eldad plast och rökelse. Det är en intensivt samtidigt som avslappnande, det är doften av spiritualitet, det är doften av Indien.

Trots att en nationell kedja i Sverige försökt återskapa denna upplevelse är doften unik som ett fingeravtryck och låter sig inte kopieras. Den går inte att uppleva någon annanstans. Också den speciella blandningen av kultur, natur och historia är för Indien unik. En vis man sa "There is the rest of the world, and there is India". Och kanske är det just så; Indien är en yttre och inre resa, att uppleva något nytt, att vara utomlands.

Det är att ställa sinnenas förstärkare till 11. Ingen kan besöka Indien och vara likgiltig. Det är polariserade,  älska eller hata.

Det är utomlands när utomlands är som allra bäst.