I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna
Efter två avslappnande veckor i nordöstra Laos har vi äntligen tagit oss till Hanoi. Att ta sig hit var inte ett av det trevligaste eller enklaste sakerna vi gjort denna resa. Färden från Sam Neua i Laos till den vietnamesiska gränsen var inga större problem. Vi åkte med en flaklastbil med bänk tillsammans med ett 20-tal andra bybor i Laos och fick hålla i oss i det som fanns att greppa tag i för att inte flyga av flaket. Väl på den vietnamesiska sidan av gränsen började problemen ta vid. Med hopp om att ta oss vidare till Thanh Hoa eller ännu bättre till slutmålet Hanoi blev ett projekt med mindre trevliga bemötanden. En buss som hade passerat gränsen samtidigt som oss ville ha 50 amerikanska dollar per skalle för att ta oss hela vägen till Hanoi (dubbla priset för en bussbiljett Hanoi-Saigon). Inte en chans!
Vi gick istället in till byn för att spana efter någon lokalbuss söderut för mer rimligt pris. Det vi hittar är ett gäng glada lastbilschaffisar som sitter och röker opium helt öppet mitt på dagen. De lovar att ta oss till Thanh Hoa så vi där kan ta en annan buss mot Hanoi. Efter två timmars rökande däckar hela bunten för att sedan inte komma ihåg vad de lovat. Då vi missat enda bussen för dagen tar vi in på ett hotell för att hinna på morgondagens buss.
Efter en hemsk natt fylld av falska toner från karaokebaren och ytterst lite sömn kliver vi upp och checkar ut. Denna busschaufför som åter igen kör byns enda buss för dagen kräver att vi ska punga ut 50 dollar tillsammans för att överhuvudtaget åka med. Desperata tittar vi efter någon vänlig själ som kan hjälpa oss ur byn. Ingen hjälp och bara massa elaka skratt till svar, alla pekar på den vinröda gamla bussen och den hånleende busschauffören. Vi inser att detta är enda möjligheten att ta oss vidare (åka tillbaka in i Laos var inte ett alternativ) och kliver motvilligt på bussen, 50 dollar fattigare.
Framme i Hanoi och en fantastisk stad efter att vart i ett av de mer helvetiska ställena på jorden. Hanoi är (precis som Björn kommer ihåg det) en mysig stad med blomförsäljare kantade längs stadens små myllrande gator. Maten här är toppen och det vietnamesiska köket bland det bättre man kan komma i kontakt med. Det sköljs lätt ned med utsökt, billig och kall färsköl som man hittar överallt i staden.
Slutligen har vi passat på att besöka platsen där Marinas pappa jobbade i flera år, Olof Palmes barnsjukhus i Hanoi. Det är fortfarande det största barnsjukhuset i landet trots att det byggdes för över 30 år sedan.
