Chokladens hem

Bland de lummiga bergen i södra Belize som varje morgon omfamnas av en regntät dimma, ligger ett av de mest bortglömda områdena i mellanamerika. De flesta associerar landet med vidsträckta kritvita sandstränder, kristallklart vatten och regnfria dagar med tillhörande livsstil. Och inte långt från detta finns en helt annat sida av landet.

Ett par timmar från den sömniga provinshuvudstaden Punta Gorda ligger mayabyn San Jose. Hit har varken den asfalterade vägen eller elektriciteten hittat. Här bär kvinnorna fortfarande klänningar med traditionella mönster och grannarna hälsar på varann på det lokala mayaspråket Mopan. Den närbelägna och natursköna floden, byns dusch, är hem till både fladdermöss och stim av mindre tetror.

Här odlar Jusino och Christina Peck kakao, precis som deras föräldrar och förfäder gjort innan dem. Utan gödsel eller pesticider. Att rensa djungelgolvet runt träden är arbetsmödande och att få kakaobönan att ge frukt tar hela 4-5 år. Kanske är det därför kakao tidigare varit en bisyssla till mer produktiva majs- eller risodlingar.

Justino som varit ordförande för kakaoböndernas intresseorganisation ger oss en utförlig genomgång av grunderna hur man bedriver kakaoodling.

"Här i Toledo är det perfekta förhållanden för att bedriva odlingar. Jorden är bördig och vi får ordentligt med regn under rätt månader av året. Temperaturen är inte heller för hög, vilket den är i många delar av landet" säger han och blickar ut över plantagen.

"Fler och fler går över till fullskalig kakaoproduktion" fortsätter han.

"Tidigare hade vi större fält med majs och bönor, men efter att vi lyckades sammanträda med fairtrade och efter det kunna klassa vår gröda som ekologisk, får vi ett mycket bättre pris för den. Det gör att kakao får allt större plats här. Vi har kommit i kontakt med ett brittiskt företag som köper all sin kakao från området (Green & Black, Maya Gold). Den är populär, just nu kan vi inte ens täcka efterfrågan"

Är det då någon skillnad på kakao odlad på andra ställen och i Belize? undrar jag.

"Ja, självklart är det skillnad, enligt mig odlar vi världens bästa kakao, och det finns många utländska experter som håller med mig. Dessutom var vi ju först med odla cacao här" säger Justino med ett varmt och självsäkert leende.

Runt om plantagen finns det fortfarande kvar enstaka kapslar från den huvudsakliga skördeperioden i slutet av varje år. Många av de kvarvarande kapslarna är genomborrade av hackspettar som sedan väntar på att flugor ska lägga sina larver i dessa hål.

"Jäkla fågel!" konstaterar Justino, "det måste ha vart en väldigt hungrig hackspett".

Till slut hittar vi dock en vinröd, melonliknande kapsel redo att plockas. Inuti trängs ett kluster av vita, fruktiga kärnor. Själva kakaobönan sitter dock i mitten av fruktköttet och är lila till färgen.

"Som det ser ut just nu kommer det vara efterfrågan på kakao en lång tid framöver, och vi är bara glada över att intresset för högkvalitativ och ekologisk kakao ökar."Det gör livet lättare för oss" avrundar Justino.

Staden Punta Gorda är första anhalten för de torkade och fermenterade kakaobönorna. Den stora majoriteten exporteras, men en liten andel stannar i staden. Hos Cotton Tree framställer Wilma choklad efter välbeprövad teknik.

"Choklad är bra, för man blir alltid på bra humör av en liten bit choklad, sen har man ju på senare år också visat att det är nyttigt för kroppen" berättar Wilma.

Hon visar oss runt i den lilla chokladfabriken där man framställer allt från vanliga chokladkakor med mint- eller peppar-smak till rompraliner och tvål med doft av choklad.

"Efter chokladsmeten är färdig låter vi den blandas i 72 timmar. Detta för att den ska bli slät och smälta i munnen på rätt sätt."

Efter vad som verkar vara en evighet kommer vi fram till den bästa delen av rundturen, smakprovningen. En välbekant smak tränger igenom våra smaklökar.

Det är svårt att hålla tillbaka frosseritendeserna, och med några chokladkakor var i nävarna vinkar vi adjö till Wilma och chokladfabriken.