Raggamuffin

Belize största attraktion ligger utanför fastlandet och sträcker sig hela vägen från Mexico i norr till Guatemala i söder. Belize barriärrev har alltid livnärt människorna, tidigare i form av de fiskar som fångades på revet. Nuförtiden ger det också lokalbefolkningen inkomst i form av turism. Delar av revet har sedan många år skydd genom FN (Unesco), vilket i sig är ett bevis på hur viktigt det bedömts vara för framtida generationer. För på närmre håll se revet bestämde vi oss för att boka en tre dagars tur på en båt, seglandes söderut längs stora delar av kusten.

Tidigt nästa morgon mötte vi upp ett morgontrött men förväntansfullt gäng utanför Raggamuffin Tours som organiserande utflykten.

Anna från Australien

Rachel från Australien

Andy & Michelle från Storbrittanien respektive Irland

Jason & Nathalie från USA

Tom från Irland

Lorna från Irland

Bea (& Stich) från USA

Patrick och Shane, våra guider från Belize.

Samtidigt som bagage i sakta mak fyllde upp den lilla segelbåten, tog vi en frukostmacka på det närbelägna morgonfiket. Ragga King, en enmastare i kraftig röd kulör, med stor kajuta och gott om plats på däck skulle bli allas vårt hem för de närmsta tre dagarna.

Snart var det hög tid att borda båten och ge sig ut på öppet vatten.

Ur de små hemgjorda högtalarna flödade karibiens stolthet Rihanna, och solen börjar redan steka den exponerade huden på däck.Efter ett par timmars segeling i den smala trafikrännan mellan rev och små gröna öar var det dags för det första av många snorkelstopp. Vi tog på oss de väl använda fenorna, skrubbade masken med lite diskmedel och hoppade i det turkosblå, väldigt inbjudande vattnet.

Här fick vi stifta bekantskap med herr rocka och fru papegojfisk. På den grunda delen av revet hittar vi Bea och Anna som entusiastisk pekar ner mot botten. Där, bara ett par meter från vattenytan har en haj kilat in sig mellan några koraller på botten och sover. Vi kan på nära håll se den diamantskimrande huden och de fyra gälspringorna som sakta pulserar av det vatten hajen andas.

Lagom till att vi torkat bort de mesta av saltvattnet serverades dagens lunch. Vällagad av kocken, tillika kaptenen Patrick. Under dessa tre dagar skulle vi fler än en gång berömma den utsökta maten som lagades med ganska enkla medel.

Vi seglade fram till sen eftermiddag på det stilla vattnet, innan en liten ö med några vajande palmer i horisonten kunde skymtas. När vi närmade oss ön syntes det tydligt att den inte var mer än hundra meter lång och att ingen bodde på ön. Patrick hälsar från aktern att detta var vårt hem för natten. Väl i land kändes havets vågor fortfarande i benen.

Det tog oss inte lång tid att sätta upp de små tremanstälten som vi senare spenderade natten i. Några gav sig ut och snorklade på det omgivande revet medan de flesta av oss sjönk ner i grunda vattnet med botten av de lenaste sandkorn.

Till middag avnjöts färsk hummer och nyfångad fisk.

Vi somnar till de små vågor som försiktigt slår mot stranden och under en himmel med ljusstarka stjärnor man sällan skådar.Dagen därpå lättar vi ankare tidigt. De två havfiskespön som legat undanstoppade letas fram och bete kopplas på varsitt fiskespö. Det dröjer inte länge tills det ena spöt rycker till och böjer sig i en lång båge som indikerar fisk.

Efter någon minut av spänning och koncentration halar vi in den första delen av dagens fångst. Barracuda, en långsmal silverrandig fisk med långa och vassa tänder är vårt första offer. Den tar inte lång tid förrns nästa fisk nappar och inom kort har vi en hink med några barracudor som utgör kvällens middag.

Några fiskar till, många återappliceringar av solskydd, flertalet romdrinkar och ett snorkelstopp senare är vi framme vid kvällens lilla ö. Denna dag är den dock inte obebodd, utan här bor ett tjugotal familjer och George.

George är den redan fulle man, med grått skägg och utan framtänder som vinkar in oss vid den lilla bryggan. Han är anställd av Raggamuffin för att diska och innehar ett antal övriga oklara arbetsuppgifter. Vi tar en efterlängtad dusch på öns gästdusch och väntar sedan in maten i den mysiga lilla öbaren.

George verkar tycka att konversationen går på tomgång och föreslår en lek. Till början verkar det vara en gåta, men ganska snart inser vi att poängen med denna historia har försvunnit för länge sedan. Efter att gissat fel på hur många fingrar den "lustige" mannen håller upp i 20 minuter börjar vissa av oss skruva på sig och prata om andra samtalsämnen.

Men det skulle vi inte gjort! För den som inte ger George odelad uppmärksamhet är genast en "Fucked up" person som kan gå och "fuck themselves". Till början blir vi lite chockad över ordvalet och attityden. George placerar sig troligtvis på topp 3 av de oförskämdaste människorna någon vid bordet någonsin mött. Vi inser dock ganska fort att trots den burdusa stilen är han helt ofarlig. Vid slutet av kvällen har de flesta blivit kallad en Fucked up följt av ett omisskännligt, ljudligt skratt.

Nästa morgon, den sista seglingsdagen står det en ångerfull man nere vid bryggan och diskar de sista av gårdags tallrikar. God morgon George! möts till en början endast av ett tyst mummel. Innan båten lämnar ön vill vi dock ta ett foto av den originelle mannen, frågan möts av ett gapskratt. Samtidigt passerar Patrick bryggan och skojar att denna bild minsann hamnar på Facebook.

George är inte sen att svara

Book Face?! Fuck that Shit! följt ånyo av ett tjut och flabb som ekar över stranden.

Inom de tre dagar som förflutit har vi på båten blivit bra vänner och det känns vemodigt när båten styr in i Placencias hamn, slutdestination för vår resa.

Men som Patrick och Shane säger, här i Belize säger vi inte hej då. Utan här säger vi på återseende, även om man inte vet hur lång tid det kommer ta.