La Isla bonita

Inklämt mellan det karibiska havet och de mäktiga bergen på Centralamerikas fastland ligger det lilla landet Belize placerat. Liksom geografin är kulturen en smältdegel, en blandning av rastafari och maya, av dancehall och reaggeton, mellan jerk chicken och tortillas samt ganja och tequila.

Det är även ett bortglömt land. Många av de närbelägna karibiska öarna har längre sandstränder och större reggaestjärnor. Guatemala och Mexiko har högre berg och större mayaruiner. Men i inget annat land finns kombinationen. Belize är ett av de minsta länderna i världen befolkad av en av de minsta befolkningarna. Många dykare känner till den legendariska dykplatsen Blue Hole, men för de flesta är fortfarande landet en vit fläck på världskartan.

En halvtimme söder om den mexikanska gränsen ligger den sömniga kuststaden Corozal. Här trängs några tusen människor med något dussin gatuhundar, och ett antal sjökor som fortfarande finns i den grunda lagunen. Staden har funnits här sedan urminnes tider, men blivit förintad med jämna mellanrum av de orkaner som letat sig hit under orkansäsongen. Den nyaste versionen byggdes efter Orkanen Janet 1955. Några byggnader har dock klarat sig igenom flera orkansäsonger och man kan tydligt skåda tidens tand på det gamla stadskontoret. Bara ett fåtal flagnor av den senaste målningen kan spåras på det gamla trähuset som skulle kunna vara hämtat ur en spökstad.

Under promenaden tillbaka från huset stöter vi ihop med en man med fjunig mustasch och kort snaggat hår. Mellan benen har han en gammal cykel och i famnen en stor röd kylbox. Tony hejdar oss med ett vänligt leende som lyser upp omgivningen.

Välkommen hit, säger han med en ärlig inlevelse.

Hoppas ni kommer att trivas bra här i Corazol. Det är en väldigt avslappnad stämning här och folk kommer ut på gatorna först på eftermiddagen, fortsätter han och nickar ner mot den öde strandpiren.

Men ni behöver inte vara oroliga här, det är väldigt säkert. Men för all del passa er när ni kommer till Belize City, speciellt efter mörkrets inbrott. Det är många skummar typer som hänger där.

Men du vet vissa människor, som jag(!) vill vara duktiga och försörja sig på ett ärligt sätt. Jag menar, nu när man har fru och barn måste man ju ta lite ansvar också.

Förresten, vill du ha kokospaj? Den är alldeles nybakad.

Han öppnar plastlocket på boxen och det ryker fortfarande om den nygjorda, inbjudande pajen. 3 belize dollar mindre (9 sek) och vi är en varsin kokospaj rikare. Smaken är om möjligt ännu bättre än utseendet.

Tony ler brett innan han sätter sig på cykeln. Kom tillbaka i eftermiddag så har jag jordgubbspaj, tillägger han och försvinner bort på cykeln.

Nästa morgon;

Båten, ett hoplappat skrov av glasfiber och plexiglas pryds i aktern av tre väldiga motorer med imponerande motorstyrka. Viken är mörkfärgad av det vatten som varje regnsäsong rinner ur de närbelägna floderna. En plötsligt stöt och skrovet klyver det mörka vågtopparna likt en välslipad katana. Färgpalletten på vågorna byts succesivt från lergrått till mörkblå för att slutligen landa i en ljusgrön nyans. Två timmar senare är vi framme i Ambergris Caye, eller La Isla Bonita som Madonna sjöng i en gammal sång.

Hela denna tropiska paradisö präglas av en nybyggarstämning likt den under den stora guldruschen. Många har kommit från hela Centralamerika för att ta del av amerikanska turistdollar. Trots detta existerar det fortfarande en aura av genuinitet i öns största stad San Pedro. Ljudmiljön i centrum domineras av de små enmotoriga passagerarplan som landar några hundra meter från stadskärnan. Samt av otaliga golfbilar som susar fram på de små betonggatorna.

Ett stenkast härifrån ligger också den smala men lakansvita sandstranden. Vi tar en caprinha och lutar oss tillbaka på välpuffade kuddar inne på den chict inredda strandbaren 1755. Nicole, en tjej i tjugoårsåldern med modern strandklänning och stora örhängen börjar prata med oss.

Asså ni måste stanna här ett tag, det är riktigt bra uteliv för den som gillar det. Inte alls på samma sätt som tråkiga Caye Caulker säger hon.

Ikväll är det ladies night på big daddy, alla tjejer kommer in gratis säger hon glatt och blinkar åt Marina.

Stranden är annars tillhåll till öns rastafari eller "rastayfaray" som de själva skulle säga. Klädda med woodstock och härbärge som inspiration. I långa dreads ner till skinkorna och virkad hatt i tre bestämda färger spenderar de största delen av dygnet här.

Lika avslappnade som livsstilen är blir de glada när vi kommer förbi. Likt en släkting man inte sett på länge. Vi byter några ord med Poppy som gärna vill att vi ska titta på de sköldpaddor han täljt i trä. Lite längre bort stiftar vi bekantskap med Cane Juice som är helt övertygad om att vi ska åka med hans utflyktsbolag Tuff E Nuff tours. Vi tittar igenom de flashiga snorklingsbroschyrerna innan vi skakar hand och säger hejdå till vår nyfunne vän.

På återseende.