Hököga

'Jag är rädd!' säger hon med andan i halsen innan hon brister ut i ett läte mer hämtad ur marsvinets repertoar 'IIIH'. Det känns som jag ska dö nu.

Barranca del Cobre eller Copper Canyon är beläget hundratalet mil från dess mer kända lillebror, Grand Canyon. Trots detta har den aldrig riktigt haft samma attraktionskraft. Namnet har den fått från den kopparmalm de spanska kolonialherrarna trodde fanns i de svagt grönfärgade Sierra Madre bergen.

Vi liksom de flesta andra turister har kommit till den lilla sömniga utposten Creel med hjälp av Chepe.

Chepe är en mycket speciell och ganska känd mexikan. Sedan färdigställandet av Chihuahua-Pacífico järnvägen på 1960-talet har det lilla tåget fraktat miljontals resenärer och turister över de synnerligen oförlåtande bergen.

Åter i Creel letar vi vidare efter någon som kan ta oss ut i bergen dagen efter. Anbud är det gott om, det går inte att undgå att lågsäsong fortfarande råder. Vi nobbar erbjudandet från den tandlöse mannen som likt paparazzi skuggar oss i sin lätt krockade bil runt byn. Även förtroendet suddas ut för de två brådmogna tonåringarna som i ivern att pitcha sin rundtur, nästan välter den väldiga röda fyrhjulingen de sitter på. Vi fastnar för en man iklädd för stora solglasögon gömt under en stor cowboyhatt och som pratar med len sammetsröst.

Innan morgonkylan har vädrats ur luften är vi framme vid dagens utflyktsmål, El Divisidero. Förutom den nyputsade linbanan finns ett antal stålvajrar uppspända längs bergsidorna ner i dalen. Det är längs dessa vi ska förankra oss och sväva ut över stupet likt de majestätiska svarthökar som surfar på luftströmmarna.

Här är också platsen Marina med nervöst darr i rösten frågar om hon ska dö inför den första linfärden, efter den sjunde och sista spricker ansiktet upp i ett stort leende. 'Jag klarade det!'