Lucha Libre

Kina har Kung Fu, Japan har Karate och Mexico har Lucha Libre.

Lika välrepeterat som en dramatenpjäs, med ett detaljstyrt manus som skulle kunna platsa i den bästa/värsta av såpoperor. Maskerade män som blir arga och skriker på andra maskerade män. Gott mot ont, den eviga kampen. Slagsmål med nävar, armbågar, fötter, skor, plankor, bord, domare, ljusstakar och stolar. Det finns således inte någon brist på fantasifulla tillhyggen. Så skulle man kunna sammanfatta en wrestlingmatch. I Mexiko är det en folkrörelse, en kulturinstitution och en konstart. Men vi tar det från början:

Lucha Libre är en av de absolut största sporterna i Mexiko efter den ohotade ettan fotboll. Roten till brottningen var ett sätt att få utlopp för den frustration som växte under Porfirio Diaz envåldsstyrelse, det var dock framförallt en regional företeelse i södra Mexiko.

Runt 1930 fick Salvador Lutteroth Gonzalez efter en resa i USA en idé att organisera brottningen för en nationell publik. Han formade Consejo Mundial de Lucha Libre (CMLL) som idag är den äldsta existerande promotion-agenturen i världen.

Maskerna som de flesta brottare använder är en central del av kulturen och skapar tillsammans med kläderna en illusion av superhjälte eller skurk. De maskerade brottarna fortsätter vara anonyma för publik och fans, tills de förlorar en speciell utmaning mot en annan brottare så kallad masca con masca. Då är förloraren tvungen att visa sig utan mask inför motståndare och publik.

För att förstå betydelsen kan nämnas att en av de första brottare som maskerade sig och sedan blev en av de allra största inom sporten, El Santo (helgonet) brottades över 50 år utan att förlora sin mask. Kort efter att han dragit sig tillbaka från rampljuset medverkade han i en av Mexikos för tiden populärare talkshower där han demaskerade sig själv. En vecka senare dog han och begravningen var en av de största i Mexikos historia med 100.000 tals sörjande fans. Masken behöll han på i graven.

Detta kan vara lite svårt för utomstående att förstå. För att få en bättre inblick i cirkusen bestämde vi oss för att gå på en match. Redan en timme innan matchstart är det full rullans utanför arenan. Souvenirförsäljare trängs med popcornstånd och från flera barer i närheten hörs många förväntansfulla fans.

Väl inne i stadion är det ganska lugnt när vi kliver in. Bara några fäder som tagit med sig sönerna till veckans happening kan skymtas. Många passar på att föreviga sina barn på bild, i ringen innan brottarna gjort entré.

Vi beställer popcorn av det idogt arbetande killarna som oavbrutet delar ut öl i publiken med drypande svett från pannan. Innan vi vet ordet av är det dags; en yngling med för tajta kornblå byxor, skräckinjagande mask och ett långt flätat hårsvall gör entré. Han springer in i ringen, hoppar upp på ringrepen och gör obscena gester till publiken. Långt ifrån alla har tagit sina platser, men de som har gjort det hälsar den nyanlända brottaren med ett ljudligt buande och ett hav av obscena gester tillbaka. Det står ganska tydligt att denna kille är en bad guy.

Mycket riktigt, någon minut senare framträder en annan siluett i arenan till tonerna av Guns Roses. Åttiotalsinpirerande silvergrå outfit med långt flottigt och stripigt hår. Han får ett varmare mottagande. Matchen fortsätter i sakta mak med slagsalvor som utbyts till kast med inte så liten gubbe, slutligen har en brottare kopplat ett vinnande grepp och matchen är över.

Kvällens populäraste match är förvånande nog inte den sista utan en teamfight, ett lag klädda som elddemon och döskalle samt det andra laget klädda som en fluga och en som en klassisk brottare i turkos glittrig trikå.

Det är tydligt att olika delar av publiken håller på olika brottare. Vår sida håller stenhårt på tjockisen i döskallemask. Så fort han lyckas med ett bra kast går ett jubel genom vår sektion.

När någon annan återgäldar tjänsten på 'vår' brottare hörs ljudliga bu-rop. Likadant är det för de andra brottarna som har sin egen hemmasida. Brottarna gör det bästa för att elda upp sin egen klack, för att förnedra motståndarklacken. Detta genom att visa de mest barnförbjudna gester de vet, allt i familjeunderhållningens tecken.

De dröjer inte länge innan publiken dras med och skandera till andra sektioner. Det flesta ramsor handlar om vem som ligger med vems morsa. De få utbrytare som råkat hamna på 'fel' läktare omringas av sångglada fans som hejaramsar vidare om att dennes mamma säljer sig på någon gata i närheten. Pricken över i:et sätts av den man på bortre läktaren som ogenerat visar upp sina vita skinkor för motståndarfansen.

Trycket ökar tills det är en fullständig ljudmatta av hejaramsor, applåder och busvisslingar inne i hallen.

Under tiden har matchen förflyttats utanför ringen. Eldemonen står på en av hörnpelarna i ringen och gör sig redo att hoppa på den flugliknande brottaren. Han tar sats och kastar sig flera meter ut ur ringen innan han landar i bröstet på sitt offer. Flugmannen får sån fart av kollisionen att han landar på den andra bänkraden, popcornen flyger och åskådarna är i fullständig extas.

Detta må låta som en väldigt primal och barnslig underhållning, och det är det. Men det går inte att komma ifrån att man ler åt arrangemanget. Bara det att 2000 fans lyckas fullständigt utklassa allt det en svensk hejarklack kan prestera i ljudväg, oavsett arrangemang.

Så gärna Lucha Libre igen, bara det är live.