Druk path: Trekking i Bhutan del 1

Dag 1- Början på äventyret

Väckarklockan ringer alldeles för tidigt, solen hade knappt orkat upp över bergen som omger Parodalen. Sömndrucket  borstar vi tänderna, fyller på vattenflaskorna och snörar på oss vandrarkängorna. Vår destination: Druk path, med den närmast poetiska betydelsen drakens väg. Drakens väg är den nästan veckolånga, gamla handelsvägen mellan Paro; där den internationella flygplatsen finns och huvudstaden Thimphu. Större delen av vägen går på förhållandevis höga höjder, med utsikt över de högsta bergstopparna i landet och överblickande vackert kultiverade dalgångar.

Efter en snabb frukost mötte vi upp resten av det gäng som skulle följa oss hela vägen. Tyvärr har vi i skrivande stund glömt bort namnet på de flesta. Med var kocken Raj, Durugal som hade övergripande ansvar för lägret, En kille som hade ansvar för de 5 hästar som skulle bära packningen (inklusive våra större väskor), en tonårskille som agerade hjälpreda samt vår guide Rinchen.

Under tiden hästarna ryktades, den sista checken av material genomfördes och tältet packades ner, började vi långsamt röra oss mot den grusväg som skulle ta oss upp i bergen. De första timmarna innebar en stabil stigning längs denna grusväg som slingrade sig upp längs berget. Omgivningen bjöd inte på några direkta vyer så vandringen var till en början ganska enahanda.

Längre upp på berget passerade vi gårdar med traditionella hus och några kossor som betade utanför. Vartefter vi gick blev gårdarna och vägen mindre och mindre. De små åkrarna byttes successivt ut mot äppelodlingar.

Kvitter från småfåglar sprider sig från äppelträdens grenar. Ungefär här började mörka moln rulla in över himlen. Det lågintensiva duggregnet kändes till en början ganska skönt.

Efter äppelträdgårdarna nådde vi en skog. Den pålitliga stigen förbyttes till flera mindre som korsades av större stenar och rötter. Den högre höjden började göra sig påmind och tillsammans med att stigen blev allt brantare gjorde det vandringen betydligt jobbigare. Vi hann flåsa oss ytterligare en timme upp längs berget innan duggregnet förbyttes till en ganska ordentlig regnskur.

Rötterna längs stigen blev därför ganska hala och det gällde att hålla tungan i mun för att inte ramla. Efter allt brantare vandring och flera pauser för att hämta andan nådde vi äntligen över bergskrönet. Här uppe förvandlades den tjocka tallskogen till små buskar med rhododendron.

En halvtimmes vandring ner till en bergsäng senare slog vi läger och åt en hotellmässig middag.

Dag 2 Mötet med munken

Vi är redan på över 3000 meter och det märks. Nattkylan gjorde det svårt att sova och det var inte förrns vi tagit på långkalsonger under byxorna samt tagit på oss fleecejackan som vi kunde sova ordentligt. Till morgonen hade nattens regn förvandlats till en tjock dimma som lagt sig över lägret. Efter frukost lättade dimman något och vi fick en fin vandring upp till toppen av berget, trots blöta kläder sedan gårdagen.

Här uppe hade några munkar på 1500-talet byggt ett tempel som fortfarande används. Munken vi träffade hade bott i templet de tre senaste åren och han verkade ärligt talat ganska glad för besök när vi tittade förbi. Han låste ivrigt upp dörren till bönesalen och bjöd in oss.

Här inne förbyttes den oansenliga och lite slitna utsidan till en prakt av regnbågsfärgade textiler, handsnidade pelare samt en enorm guldmålad buddha i mitten. Ofattbart att detta vart orört i nästan 500 år. Vid bad sedan en morgonbön, vandrade runt den kolossala buddhan och fick därefter välsignat vatten av munken.

Templet låg på en bergrygg som vi fortsatte vandra längs med i över en timme. Utsikten var fantastisk och vi kunde blicka ut över sågtandsformade, snövita bergstoppar på båda sidor av bergryggen. Stigen letade sig sedan ner längs bergsidan och vi hamnade i en tätvuxen skog av rhododendron. Längs grenar och stam växte tjock mossa vilket gjorden den mystisk och nästan magisk på ett närmast bauerst sätt.

Vi hann vandra ett par mysiga timmar genom stigningar och branter av denna underbara skog innan helvetet brakade lös. Gårdagens spöregn kändes som en droppe i havet jämfört med dagens monsunregn. Stigen förvandlades allt mer till lervälling och varje stigning uppför var som att vandra i en bäckfåra. Efter en timmes kamp mot vädret beslutar killarna att bryta vandringen för dagen. Vi väntar på att regnet ska avta under eftermiddagen, men det gör det inte.

Det regnar alldeles för mycket för att kunna resa det tält jag och Marina sovit tidigare natt i, så vi får till sist spendera natten i mattälet. Kalla, trötta och blöta är vi långt ifrån laddade inför morgondagens vandring, men lite visste vi då att det skulle bli mycket värre...