Druk path: Trekking i Bhutan del 2

Dag 3- Vilse

Efter slutet på gårdagen kändes det inte speciellt roligt att börja dagen med att stoppa ner fötterna i de redan ordentligt blöta kängorna. Bättre var dock att de tunga moln som dominerat himlen nu var skingrade och försiktiga solstrålar letade sig ner i gluggarna av klarblå himmel. Vår grupp bestående av Björn, Marina guiden Rinchen och tonårskillen bestämde oss för att ta en rutt på lägre höjd till nästa läger. Detta för att man har mer skydd mot regn samt att regnet inte är lika kallt som på högre höjd.

Morgonens vandring gick väldigt bra, vi hann snabbt ikapp den sträcka vi inte hunnit vandra på grund av regnet dagen innan. På en vidsträckt lerig åker såg vi några bruna, håriga gestalter. När vi kommit närmre kunde vi urskilja att detta var en jakfamlj med tjur, ko och kalv. Normalt sett söker de sig högre upp i bergen under sommarhalvåret för att slippa "hettan" på 3500-4500m.

Denna familj verkade dock ha missat flyttningsbeskedet från de övriga yakarna och betade fridsamt vidare medan vi passade på att fotografera för att senare fortsätta vidare.Vägen ner mot dalgången blev relativt krävande. De senaste dagarnas kraftiga regn hade spolat bort den lilla vandringsled som funnits. Vi följde istället vattnets väg ner, hoppandes från från större sten till större sten. Nere i botten planade den leriga stigen ut till en större väg som kramade kanterna till en våldsam fors. Det märktes att vi befann oss på betydligt lägre höjd, temperaturen var flera grader varmare, luftfuktigheten likaså.

Flora hade förbytts från barrträd till bambu och djungelliknande lövträd. Vi stannade för lunch vid en glänta som låg alldeles utmed den imponerande forsen. Sedan fortsatte vi vidare nerströms. Timmarna gick.

Till skillnad från det andra dagarna hade inte hästarna hunnit ikapp oss idag. Det hann bli sen eftermiddag när vi nådde foten av ett väldigt brant berg. Vi hade blivit varnade för att detta var tuffaste dagen med en tuff stigning till avslutning.

Till skillnad från andra branterna vi klättrat över fanns här ingen tydlig stig och vi fick leta oss upp igenom den täta undervegetationen. Lutningen ökade successivt och det blev otroligt tufft att tvinga sig längre upp längs berget. Lungorna kämpade för att få i sig tillräckligt av den tunna luften och hjärtats slag kändes kraftigare än den kraftigaste bashögtalare. Hjärnan försökte förtvivlat att mana på de ursinnigt kämpande benmusklerna.

Efter två timmars kamp hade vi äntligen nått halvvägs upp och kunde därefter hitta en stig som kramade sig runt bergets sida. Utmattade men lyckliga eftersom vi visste att vi klarat den sista stigningen och att lägrets komfort snart väntade.

Men var fanns hästarna? Vår guide tog upp sin mobil och ringde den andra gruppen. Jag såg hur hans leende stelnade, trots att han försökte behärska sig kunde han inte dölja oron han förmedlade med ögonen. En tanke slog mig, "Men det är ju självklart att vi gått fel! Hästarna skulle aldrig kunnat klara en sådan stigning, speciellt utan stig" Det hade hunnit blivit sen eftermiddag och solen hade börjat sin bana ner mot horisonten.

Mycket riktigt, vi hade gått vilse. I helt fel riktning. I stället för att hålla norr längs floden hade vi vandrat söderut. Med ett skrämt uttryck meddelade Rinchen att vi behövde gå hela vägen tillbaka och fram till en äng som han pekade ut. Det måste har vart minst 15 kilometer dit från stället vi stod.

Redan utmattade efter klättringen upp längs berget var detta de värsta nyheter vi kunnat hoppas på. Vi visste att det tagit två timmar upp för berget och sedan var det minst 3-4 timmars vandring till stället vi ätit lunch på; stället där vi skulle vikt av mot norr istället för söder.  Samtidigt visste vi att det troligtvis skulle hinna bli mörkt om vi inte började röra på oss med detsamma. Vägen ner från berget var nästan lika tuff som vägen upp. Istället för en vansinnig klättring fick vi slugga oss igenom tjocka snår med bambu och annan undervegetation.

Vi hann ungefär halvvägs av de fyra timmarna innan det långsamt började bli mörkare. Jag hade börjat blivit ordentligt utmattad av dagens långa och väldigt tuffa vandring. Rinchen hade dock sagt att lägret skulle ligga precis norr om gläntan vid floden, så jag kämpade mig med stapplande steg vidare de två sista timmarna till lägret. Just som det ska bli svart kom vi ut på den lilla gräsplätt vi kämpat för att nå. En lättnad sprider sig i kroppen då jag inser att lägret bara är runt hörnet. Efter 10-11 timmars riktigt tuff vandring skriker min kropp efter vila.

Då får vi beskedet som jag trodde skulle få världen att rämna. Lägret ligger inte här utan är ytterligare 3 timmars vandring uppströms. Att höra det är som att få en dolk inhuggen i ryggen och sedan långsamt vridas om. Jag tappar luften för ett ögonblick.

Du skojar?!. Rinchen skakar allvarligt på huvudet. Vi har tagit ut oss helt i tron över att lägret skulle ligga här. Efter en kort utskällning och påpekande hur oprofessionellt detta vart. varför han inte ringt den andra gruppen tidigare om han var osäker på vägen och efter pekpinnar om hur farligt det är att gå vilse i skogen fortsätter vi ut i mörkret.

Vi hinner inte vandra mer än en timme innan killarna lyckas tappa stigen och vi inser att vi är vilse, igen!. För att spä på lyckan ytterligare går det inte att få mobiltäckning i de täta snåren. Efter några kortare försök med att hitta stigen förslår jag att vi vilar fram till gryningen för att inte gå ytterligare vilse i beckmörkret och letar lägret under tidig morgon. Vi är på lägre höjd så vi borde klara nattkylan och det är stjärnklart så det borde faktiskt inte regna nått under natten.

Sagt och gjort tittar vi omkring oss. Vi hittar en klippa som ger ett rudimentärt skydd mot eventuellt regn. Lillkillen försöker göra upp eld medans Rinchen försöker nå lite högre mark och kunna kontakta lägret.

En stund senare är han tillbaka och meddelar att han fått kontakt med lägret, de är ute och eftersöker oss. Vi hinner tända elden och somna till en liten stund, trots kylan. Rätt vad det är hör vi rop i skogen. Det är killarna från lägret!

De har varit oroliga då vi inte hunnit fram till kvällen, de har därför sökt oss hela eftermiddagen och kvällen. Med sig har de ficklampor, kex och persikojuice. Trots att vi är helt slut vid detta laget känner vi att det ger extra energi för att orka fortsätta.

De sista 3 timmarna till lägret är tuffa. Vi vadar flera gånger genom den kalla och ganska strömma flodfåran. Till sist väntar en ytterligare klättring upp till ett bergspass. Stigen är bättre, men det är klurigt att klättra i mörkret. Durugal peppar mig för att jag ska orka sista biten. När vi äntligen når toppen och kan se skenet från gasollamporna i lägret är jag så trött att jag inte ens kan glädja mig. All ork går åt till att ta sig fram de sista 2 kilometerna.

Den natten sover jag gott, trots att vi högre upp och att det är kallare än tidigare.

Dag 4 - Vila

Idag har vi propsat på en vilodag efter gårdagens strapats. Det visar sig att lägret ligger inklämt mellan majestätiska snöklädda bergstoppar. Vi är snart på 4000 meter, men det går med förhållandevis bra med andningen. Har inte heller känt huvudvärk speciellt mycket.

Som tur är lyser solen ordentligt idag så vi kan försöka torka kängorna inför morgondagens vandring. Vid lägret ligger också Bhutans största insjö Jimilang Tsho (inte stor) som är full med inplanterad öring, killarna hade därför inte några större synpunkter på att stanna här en extra dag (speciellt inte kocken Raj)

Till middag hade de fångat över 20 öringar och vi fick en varsin att kalasa på. Kanske de absolut godaste fisk jag ätit i mitt liv, kudos till dig Raj.