Medellin

Colombia, få länder har en sån laddning i vårt undermedvetna. Likt ett andetag en allt för kall vintermorgon domnar det halsen och ger kalla kårar längs ryggraden.

Colombia, en bismak av knark, våld och ond bråd död. En fallerad stat där i knarkkungar bygger allt högre likhöger samtidigt som lagen förtvivlat står maktlös. Ett land märkt av balansgången på desperationens rand.

Detta var Colombia inte allt för länge sedan.

Inget annan stad personifierar den förändring som skett i Colombia lika väl som Medellin. Under Medellinkartellens årtionde på 1980-talet styrdes miljonstaden de facto av de ökände knarkbaronen Pablo Escobar. Hans långa bläckfiskarmar räckte långt in i åklagare- och rättsväsende. De berömda orden "Plata o Plomo", silver eller bly alternativt acceptera mutorna eller dö satte skräck i hela staden.

Ungdomar utan hopp i den bottenlöst fattiga kåkstäderna, på bergsidorna kring staden tränades i känslokallt våld. För att senare utgöra Escobars soldater. Vid Medellins bottenpunkt var Escobar den 7e rikaste mannen i världen enligt tidningens Forbes årliga lista 1989. Pengar som delvis användes till skottpengar på poliser och till förbättringsprogram i utsatta områden. Just denna Robin Hood-gest skapade paradoxalt en acceptans för Escobar hos många invånare i staden och försvårade gripandet.

Slutligen lyckades även Pablo att måla in sig i ett hörn och avrättades av specialtrupper på ett hustak 1993.

Sedan dess har Medellin med mycket tålamod och utan världens strålkastare riktade på sig tagit många steg framåt, från att vara en av världens absolut farligaste städer till att vara en stad med acceptabelt säkerhetsläge och en trevande turistnäring.

Första dagen i staden tar vi den kommunala linbanan upp till Santa Domingo. Området var för tio år sedan ett slumområde och allt för farligt för polisen att beträda. Stora utbildningssatsningar och bygget av infrastruktur, den kommunala linbanan ledde till bättre framtidsutsikter för områdets ungdomar. Idag är det tillräckligt säkert för att hysa det nybyggda stadsbiblioteket, och turister kan besöka området utan att automatiskt bli rånade.

Det är dock fortfarande fattigt. Tätt byggda, omålade tegelhus passerar under oss. De kramar bergsidorna som om de vore rädda att ramla ner. Tegelblock på hustaken står i väntan på finansiella medel att slutföra den sista våningen. Nästan ingen i grannskapet har påbörjat arbetet med fasaden och stadsdelen ser nästan kamouflerad ut mot den terracottafärgade, järnrika jordmånen.

Vart efter linbanekorgen drar sig uppåt blir husen mindre, de asfalterade gatorna krymper till smala betongspromenader som i sin tur blir till upptrampade kostigar. Harmoniskt tuggande betesdjur samt små odlingar av majs och bönor kantar de små husen. Ironiskt nog har de allra fattigaste invånarna också den allra bästa utsikten över staden.

Linbanan fortsätter genom en vacker molnskog, till ändstationen på andra sidan berget. Fyra kilometer och en hel värld bort ligger parken Arvi. Det är Medellins nyaste turistsatsning. Ett omfattande frilufts- och naturskyddsområde som fredats av staden. Ett andningshål för stressade stadsbor.

Här möter vi Andrés och Marcella, två volontärer som rekryterar väljare inför det stundande lokalvalet. Nyfikna på de bevisligen inte allt för många turister som kommer hit och ivriga att öva sin redan väldigt goda engelska bubblar de av frågor.

Var är ni i från? Hur länge är ni här och vad tycker ni om Medellin?

Och precis som de flesta medellinbor vi träffar, är de angelägna att fokusera framåt. Måna om att glömma de mörka åren och jobba mot vad som kan bättre framtid.

Vi hoppas och tror samma sak.