Änglar och demoner

Tidig morgon. vi torkar sömnsanden ur ögonen, hoppar över den tråkiga kontinentala hotellfrukosten och beger oss med raska steg mot tunnelbanan. På andra sidan floden Tibern finns ett av världens religiösa epicentra, tillika världens minsta suveräna stat. Området utanför de höga murarna präglas av en internationell atmosfär, som för tankarna närmast till FN. Skillnaden att bara att diplomaterna i skräddarsydda kostymer nu bytts ut mot munkar och nunnor i kläder från respektive orden.

I espressobarerna och i ikonbutikerna talas språk från jordens alla tidszoner.

På torget utanför Peterskatadralen sträcker sig Berninis mjölkvita kolonner förgäves i sina ambitioner att nå himlen. Det är fortfarande tidigt och inte så många turister har hittat hit ännu. Istället joggar några försenade präster över kullerstenen med lattekoppen i den ena handen och portföljen i den andra.

Plötsligt spatserar en gammal man med synligt mer pondus än prästerna över torget. Den purpurfärgade knäppningen på dräkten, de två säkerhetsmännen och medföljande press indikerar att detta är en viktig person. Björn smyger sig in i det vilt fotande pressuppbådet (vilket ingen av de andra fotograferna gör notis av) alla verkar tro att han tillhör gruppen. I vimlet överhör vi att det rör sig om en viktig kardinal.

Medans vi fotar på struttar gubben vidare och hälsar på folk som vill gratulera honom för någonting som vi inte förstår. Han verkar trivas där han myser runt och skakar han med tillsynes vanliga människor innan han tvärt vänder sig om mot pressen (och Björn) och bestämt vräker ur sig BASTA! (nu är det nog).

Fotograferna stoppar undan sina kameror och gubben försvinner sig lika hastigt som han kom.

I ett väldigt sekulärt samhälle är det kanske lite svårt att förstå uppståndelsen kring en av kyrkans män. Men i stora delar av världen är (den katolska) kyrkan fortfarande en maktfaktor. Under långa år av våldsamheter i centralamerikanska länder var det kyrkan och inte politiken som var den enande kraften. Och i en tid när nordeuropéer ser kyrkan som otidsenlig, maktfullkomlig och i vissa fall samhällsfarlig kan man undra varför den katolska tron växer. Frågan som ställs är varför ett allt mer välmående folk behöver Jesus, och hur man på ett rationellt sätt kan förklara Guds existens.

Jag förstår varför frågan ställs i en sekulärt och väldigt förnuftigt samhälle som Sverige. Frågan är bara enligt mig felställd. Jag tror det är få som hävdar att materiellt välstånd i sig kan göra en människa lycklig. När människor ligger på sin dödsbädd är det ingen som önskar att det arbetat mer eller köpt mer saker. Däremot är det påfallande många som önskar att de spenderat mer tid med vänner och framför allt med familjen. Men samtidigt är det precis vad som hänt i Sverige; en evig jakt på självförverkligande, jakten efter materiella och sociala statusmarkörer. Och mindre tid för viktiga relationer.

Jag tror att det lett till en vilsenhet, otrygghet och till viss del tomhet i den svenska folksjälen. I länder med starkare religiösa band tenderar man också att värdesätta relationerna till sina medmänniskor mer.

Om påven idag kan vara en källa för starka känslor så finns det en annan person i Vatikanens historia som är okontroversiell, och som många än idag anser utförde underverk. I en från utsidan oansenlig byggnad gömmer det sig ovärderliga skatter från tidigt 1500-tal. Alla skapade för hand av Vatikanens golden boy Michelangelo. I taket på Sixtinska kapellet finns det som många anser är höjdpunkten av hans konstnärskap.

Men det är ändå en sak som slår oss när man ser dessa fantastiska muraler. Stackars Rafael!

Trots att han skapat makalösa väggmålningar innan Michelangelos mästerverk får han ständigt stå i skuggan av sin mer kända kollega. Även om folk passar på att se Athens skola, är det de berömda takmålningarna som folk vallfärdar för att se.

Det är ödets ironi; om Rafaels muraler funnits på någon annan plats än i just Vatikanen hade de med säkerhet varit huvudattraktionen istället för förbandet.

Det är nästan som även kyrkan valt sin favorit. Rafael har såklart en framstående hedersplats i Vatikanens museum, där folk än idag kan förundras på nära håll. Men Sixtinska kapellet har o sin sida blivit en helig och central plats i hela katolska kyrkan, det är fortfarande här konklaven äger rum.

Trösten kanske är att man kan ha sämre gravplatser, begravd i en av det vackraste och mest berömda kyrkorna i världen, Pantheon.