Roma

Mat är i centrum av den italienska kulturen, måltiden gränsar till en närmast religiös ritual. Kanske kan man gå ännu längre och hävda att maten är en del av den italienska själen. Och vår matupplevelse har i mångt och mycket hängt ihop med känslan för staden. Början av veckan innebar verkligen inte en omedelbar kärleksförklaring. Trötta, hungriga och lite sega efter flygningen letade vi oss ut på några vältrafikerade bakgator. Odören av uppvärmda soppåsar och färsk urin fick aptiten att tillfälligt försvinna. Till slut hittade vi ett lagom trevligt ställe med utsikt över Colosseum och i skydd från odören. Det vitrutiga dukarna, lerkrukorna med pelargoner och den överpittoreska bladbersån signalerade tydligt turistfälla, men vi var tillräckligt trötta för att inte orka leta vidare. Mycket riktigt kom maten ut en kvart senare. Sunkig hopklibbad färdigpasta med en flottig tomatsås samt en risotto gjord på jasminris. Första kvällens mål brukar dock alltid vara lite av ett förvirrat korsande mellan kobbar och skär innan man kommit ut på öppet hav där man kan sätta en stadigare kurs. 

Efter att studerat kartan lite närmare navigerade vi bort från de sunkiga bakgatorna och upp på det större boulevarderna som är mättade med monument, vilket påminner om kulisstäder som Pyongyang och Washington D.C. Skillnaden är att i Rom står monumenten kvar som spår av en svunnen tid, ibland i glömska över varför de överhuvudtaget restes. Överallt i staden ser man spår av antika supermakten. Från medeltida kyrkor som "lånat" betydligt äldre kolonner, nyare kontor som fortfarande har latinska inskriptioner till arkeologiska utgrävningar av platser som återupptäcks vid moderna markarbeten. En unik symbios som präglar staden, En trendig storstad och ett levande museum.

Den andra kvällen letade vi oss längre bort, från gränder som i ännu inte upptäcks av stadens gatuhundar och sopgubbar. På en trendig men lite väl medveten restaurang fick vi snabb och vänlig service. Vi gick igenom bilder och pratade en stund innan vi fick in en välavvägd skaldjursrisotto med generös del blåmusslor och räkor och med ett välsmakande husvin. Maten var utsökt, men den avslappnade italienska generositeten och genuiniteten hade förbytts mot ett snyggt ställe utan identitet och själ. Precis som när man kliver in på ett designhotell, vilket lika gärna kunde befinna sig i Sydney, Hongkong eller Caracas.

Nästa kväll begav vi oss till andra sidan floden, till området Trastevere, ett område vi fått flera rekommendationer om maten. Här präglades olika kvällar också av olika besökare. Vissa kvällar märkte vi en konst- och studentorienterad målgrupp medans andra kvällar mer familjer och en tredje turister. Det gick dock inte att komma ifrån att det verkar vara här allting händer, där uteställen, roliga kaféer och små konstgallerier poppar upp. Det finns dock en risk med vissa intellektuella och hippa konstnärsstadsdelar; att de på sikt blir alltmer elitiska och navelskådande vilket vid linjens slut leder till en neurotisk klubb för inbördes beundran.Varma och konstnärliga stadsdelar där folk inkluderas förändras till allt mer exkluderande klubbar. Konstnärerna som initialt sökte sig till den fria atmosfären i området söker sig nu vidare i takt med den ökade likriktningen. Trastevere har inte hamnat så långt, här finns fortfarande en stark känsla av genuinitet och flera lokala konstnärer verkar här. 

Många av de vindande kullerstensgränderna gömmer traditionella familjerestauranger. Här lagas recept som gått i arv. Det är tydligt att det är mamman i huset som bestämmer över köket, säkert precis som hennes mamma gjorde innan henne. Vi äter fantastiskt vällagad mat på flera olika familjerestauranger. Den allra bästa maten under veckan hittar vi dock på ett lite annorlunda ställe. Här har vänner och bekanta till förståndshandikappade gått ihop och öppnat en restaurang för att kunna skapa en miljö där dessa personer inte behöver känna sig utanför. Lite förvånande får vi här också bland den bästa servicen vi haft under veckan. Björn beställer en rosmarinkryddad lammrack med rostad potatis och en fräsch grönsallad. Ingenting speciellt kan tyckas, men lammet är så mört att det smälter i munnen och ytan är härligt krispig utan att bli torr. Jag kan ärligt säga att det är det bästa kött jag ätit i hela mitt liv. Till efterrätt en ljuvlig choklad-marquisse serverad på en bädd av jordgubbar.

Efter den kvällen går det inte annat än att kapitulera. Här finns trots allt en stad att gilla, och alla förälskelser sker ju inte vid första ögonkastet.