Vid vattenfallets slut

"Här är det" säger vår chaufför och nickar mot en stor gräsmatta mitt i djungeln. Vid ingången sitter det en stor träskylt med uthuggna, gulmålade bokstäver. "Bienvenidos a Rincon de la Vieja"

Costa Rica, den rika kusten är idag ett välmående land. Det har också blivit ett slagträ i den politiska debatten. I vissa ögon ett fredens shangri la utan militär och ett välstånd som är jämförbart med delar av Europa. Om detta beror på den historiska avsaknaden av adel med ekonomiskt och politiskt monopol eller framgångsrik progressiv fördelningspolitik tvista de lärde.

Det unika med utvecklingen här inte har varit på bekostnad av naturen utan snarare i harmoni eller kanske just tack vare naturen. En kombination av stora och välskötta nationalparker samt ett av världens mest artdiversiva naturområden har resulterat i ett eldorado för friluftsälskare och djurintresserade. Vi byter några ord med parkvakten, sprutar på lite av den medtagna myggsprayen för att sedan ge oss ut mot parkens vattenfall.

Några timmar längs slingrande stigar som skär sig igenom den täta djungeln.

På håll kan vi höra ett omisskännligt grodliknande läte.

När vi kommer närmre kan vi se den hamsterliknande agoutin leta igenom djungelgolvet, efter mogen fallfrukt som ligger begraven bland de vissna bladen på marken. Den arbetar sig försiktigt och systematiskt igenom en yta innan den förflyttar sig, på spänn efter var vi ska sätta ner våra fötter. Ännu mer rädd är den för sin nemesis, den människoskygga jaguaren.

De flesta av frukterna som hamnar här på backen, är för att andra trädlevande varelser inte har ett utvecklat bordskick. Vi kan plötsligt se det rassla till bland de späda grenarna i en trädtopp ett femtiotal meter bort. Med stor möda kan en halvmeter lång silhuett skymtas mellan det frodiga buskaget. Ett pekfinger längs läpparna och vi intar en stoisk position för att inte skrämma bort den kalasande gestalten. All koncentration läggs på att skärpa sinnesintrycken.

Plötsligt tar den svarta gestalten fart och gör ett språng upp i luften. Några vingslag senare är den på andra sidan av den lilla rotbeklädda trädstigen. De svarta vingfjädrarna och den gräddvita buken syns nu tydligt mot den mossgröna fonden av djungellöv.

Vi smyger oss närmre.

Efter några försiktiga steg framåt framträder en färggrann och en enorm näbb, som nästan tar upp halva fågels kropp.

En tukan! viskar vi upphetsat till varandra. Till slut är vi inte mer än ett 15 tal meter från den eleganta och intelligenta djungelfågeln. På en gren sitter den ganska obrydd av vår närvaro och putsar sin fjäderdräkt med den väldiga, färggranna näbben.

Ett till grodkvackande hörs längre bort i skogen, och ett till. Vi räkna slutligen räkna till 5 svaveltukaner som kalasar på den mogna frukten i träden över oss. Den fortfarande ganska hungriga agoutin har vi det här laget vant sig något med vår närvaro och fortsätter sitt idoga letande bland buskarna och snår.

Lika plötsligt som vi hittade de imponerade fåglarna är de sedan borta. Vi funderar först om vi skrämde bort dem, innan vi kan höra några kvistar knäckas längre in i skogen.

Inom kort rasslar det i löven på flera håll runt om oss. Vi ser några nyfikna ansikten iaktta oss från skyddet av lövverket. Det visar sig vara en familj med kapuchinapor där mamman bär på en liten nytillkommen varelse.

Ogenerat börjar en apa bryta loss bark från träden för att blotta de skadeinsekter, lunchen som finns på insidan. En annan äter på den frukt tukanerna lämnat och en tredje sitter mest och spanar på oss.

Allt medan agoutin letar vidare bland löven.

Vi stannar en bra stund bland kakafonin i den levande zoologiska trädgården. När vi tillslut återvänder till parkeringen är tröjorna blöta av en blandning utav fukt och svett, frukten i väskan är slut och man kan fortfarande känna backarna i våra ben.

Under bilfärden tillbaka slumrar vi till och drömmer ömsom om den fantastiska dagen och ömsom om den varma dusch som väntar.