Jaguarjägaren

1941 var året då det var brinnande krig i Europa, Japan bombade Pearl Harbour, den första jeepen tillverkades och Citizen Kane hade premiär. Det var också året Bill Sombola började arbeta i djungeln.

Tortugero, hem till en av Costa Ricas större nationalparker samt en årlig invasion av äggläggande havssköldpaddor på stränderna kring byn. Här finns också Miss Junies hotel, där vi frågar efter Bill. "Bill? Han är en av det gamla tuffa gardet", säger den trevliga receptionisten. På frågan om han fortfarande gör djungelutflykter får vi ett "Självklart, han är tuffare än ni tror" till svar.

En äldre, reslig man stiger genom träporten, han är klädd i ett par urtvättade jeans och har ett kornblått linne som framhäver den atletiska överkroppen. I den högra handen bär han en manslång vandringsstav som han vilar sina händer på samtidigt som han ställer sig framför oss. Han iakttar oss med en livfull och intensiv blick innan han med ett stadigt handslag presenterar sig som Bill. Det något reserverade ansiktet spricker upp i ett smittsamt leende.

"Haha, vad kan jag göra för er?" säger han med ett ljudligt skratt som ekar över den lilla blomträdgården "Och hur fick ni reda på mig?"

Vi följer med Bill till den lilla trästugan, ett stenkast från stranden som både fungerar som kontor och bostad. Den veranda som vetter mot den sandiga gångstigen har inte blivit ommålad på många år, och staketets grind utgörs av en rostig bit plåttak.

"Gör er själva hemmastadda!" kluckar Bill och pekar på de plaststolar som befolkar verandan. Vi lutar oss tillbaka och lyssnar noga till de historier som den äventyrlige mannen delar med sig av. Vi får veta att Bill har vart gift fyra gånger, en gång i varje spanskspråkigt centralamerikansk land (alla förutom Belize). Och att han inte längre kontakt med varken tidigare fruar eller barn. Det var galet på den gamla goda tiden försäkrar Bill.

"Jag har inte alltid varit Guds bästa barn. Vi jagade i ett land till att de blev förbjudet, då flyttade vi bara vidare till nästa" fortsätter han. "Idag är ju allting olagligt förstås, med det är bra jobb att vara vildmarksguide också". Trots att det gått många år sedan Bill jagade sist kan vi se en längtan i blicken när han pratar om jakten. "Många av de jag umgicks med vid den tiden gjorde det endast för pengarna, jag ville ändå lära mig om naturen." Finns det då nått av pengarna kvar frågar jag? Nej de försvann lika fort som de anlände på alkohol, tobak och spel.

"En stor anledning till att jag började arbeta som guide för 27 år sedan och gör det än idag, är för att jag vill dela med mig av det jag lärt mig i skogen. Att spåra stora djur och att överleva i en djungel veckovis, jag vill inte att den kunskapen skall försvinna. Men om vi ska ha chans att se de stora djuren måste vi bege oss långt från Tortugero, ut i den riktiga djungeln. Även om det finns jaguarer som gömmer sig i skogen längs stranden inte långt härifrån, nu när det är säsong för sköldpaddor. De äter två dagar på en och samma sköldpadda, sen slänger de bort den. Och när de inte äter sover de bara, det är som ett dukat smörgåsbord. Jag skulle kunna visa er var de jagar om natten men det är olagligt att vistas där" säger han.

Morgonen efter skriker alarmklockan efter vår uppmärksamhet, visaren har precis orkat förbi fyra. Vi borstar tänderna, ger oss ut i det fortfarande omgivande mörkret. Vid det trähus vi nu känner igen lyser det en pannlampa. "Haha, var det jobbigt att ta er upp" hör vi en alert och välbekant röst säga.

Ingen annan människa i syne är vaken när vi puttar ut den otympliga tremanskanoten i det spegelblanka vattnet. Längs kanten av den breda transportleden kan vi höra en morgonpigg aracari. Längre bort har vrålaporna vaknat och redan börjat sjunga sin något kusliga morgonsång. "De säger att det ska börja regna idag, det kan man höra på lätet" hävdar Bill.

Det hinner gå tre timmar och vi kan reda känna solens värmande strålar i ryggen. "Jäklar, jag glömde kniven, har ni med någon?" hör vi från aktern. Vi skakar på huvudet. Bill sliter fram två mogna avokados och en stor machete ur den urtvättade ryggsäcken. Han sköljer av macheten i floden innan han kvickt och med stor precision delar avokadon och ger varsin halva till oss. "Det blir riktig frukost när vi är framme" försäkrar han. Det visar sig att det tar tre timmar till.

Efter frukosten beger vi oss ut i skogen. Vi lyckas på håll få syn på en stor flock peccaries (vildsvin) som bökar i den djupa leran mellan löv och trädens rötter. "Det skulle varit gott med vildsvinstek. Vi skulle ju bara kunna ta en eftersom det är så många, men det är ju olagligt" viskar han med en plågad min. Och kanske är det svårt för tigern att bli av med sina ränder. "Men samtidigt, jag ser ju själv att det är betydligt färre djur i skogen dessa dagar, så det är nog bra med skydd" konstaterar han.

Trots att Bill hittar avtryck efter större djur, är spåren gamla. Vi lyckas inte se några av de mer ovanliga däggdjur vi hoppats på. Men så är det i regnskogen försäkrar Bill, ibland ser man ingenting intressant och ibland kan man se allt man önskat. 7 timmar av konstant lervälling och stigfinnande gör till och med den outtröttlige 85-åringen lite sliten.

Lagom till att kvällen lagt sig över Tortugero, landar vi vid den lilla båtparkeringen. Lite besvikna över att turen inte varit på vår sida. Men vi är glada över att ha träffat en fascinerande och fantastisk människa, den siste jaguarjägaren i Tortugero.