Min skog

En dag i slutet på 1980-talet, kläckte några elever från Fagerviksskolan i Sorunda en idé. De hade settflertalet program på Tv om att skogen skövlades, regnskogen började försvinna. Insikten om att skogens träd inte var oändliga började så sakteliga sprida sig i medvetandet hos svenska skolbarn. Så startade en av de största insamlingskampanjer svenska skolan någonsin skådat.

Tusental och åter tusental barn samlade in pengar för att köpa loss marker som hotades av avverkning.

Vi var två av de som samlade in pengar, och av er som läser finns det säkert flera som sitter med ett certifikat över att ha räddat träd. Insamlingen blev så småningom global och till barnens eviga regnskog hjälpte barn från 44 länder till med att samla in pengar.

Det vi fick reda på vid insamlingstillfället var att pengarna skulle gå till att skapa naturliga korridorer mellan befintliga reservat, för att skydda arter som behöver en större revir och för att skydda hotade marker från exploatering.

En tanke har alltid funnits djupt i vårt undermedvetna även om vi inte grubblat över det dagligen; Var tog pengarna vägen? Och hur gick det för skogen?

Faktum är Barnens eviga regnskog idag omfattar 22000 hektar. Den finns i bergen några timmar norr om huvudstaden San José, där den skapar en korridor mellan det världsberömda Monteverde- och Santa Elena-reservaten. Hit begav vi oss för att spåra vår investering.

En tidig morgon ger vi oss ut från den lilla alpinbyn Santa Elena. Hit har många vandrare letat sig i jakt på den för azteker och maya heliga fågeln quetzalen. Likt ett duntäcke kramar den tjocka, våta morgondimman den omgivande skogen.

Efter en halvtimmes vandring längs den slingriga bergsvägen når vi parkvakternas spartanska stuga, och det är med viss stolthet vi beträder de första meterna av den nu skyddade skogen.

Även om skogen är fredad har området kring Monteverde genomgått en turistexplosion. Ett verklighetens nöjespark med naturtema har här skapats. Allt från trätoppsvandring, åka leksakståg, gå på zoo till att besöka en ostfabrik är nu möjligt. Det något ledsamma i ekvationen är att djuren, de som skulle skyddas nu börjat söka sig till nya och lugnare områden.

Vi lyckas dock till slut få syn på några individer av den kalkonliknande guanen innan vi vänder tillbaka efter stigen genom vår egna skog.