På toppen av ett berg

Precis som andra önationer har Timor en stark kulturell koppling med havet. Havet betyder både transport och ekonomi genom handel samt mattillförsel genom fiske. Något kanske mer ovanligt är att bergen har en nästan lika stark betydelse i den timoresiska kulturella väven. De precis som havet har en stark både symbolisk och faktisk betydelse, både i historiskt, ekonomiskt men också religiöst perspektiv.

Timor känns ofta väldigt långt bort från resten av världen. På vissa ställen finns det dock påminnelser om att tiden och omvärlden även finns närvarande på denna ö. En halv kilometer upp i bergen brer plötsligt öppna gläntor med risfält ut sig i den annars tätbevuxna djungelskogen.

Några vattenbufflar står stillsamt i utkanten av fälten och mumsar på högvuxet ogräs. Bananträd med omogna klasar och mer högresta kokospalmer ger skugga i utkanten på åkerplätten. Rudimentära stånd med den närbelägna byns barnaskara ivrigt säljer överskottet till förbipasserande. Vi stödjer de unga entreprenörerna genom att köpa vår frukost. Frukt, som på något vis alltid lyckas smaka bättre när man köper den direkt från källan.

I denna lilla by finns en av de tydligaste kopplingarna mellan Timor och den övriga världen, hur konstigt det än må låta. När resten av världen kastades ut i krig, blev Timors udda geografiska läge plötsligt intressant. Som en möjlig språngbräda till det australienska fastlandet för den kejserliga japanska armén. Så blev inte fallet och det mesta av arvet från japanerna blev ett par överblivna bunkrar längs stranden, som allt eftersom vittrade sönder. I Ossu finns den kanske bäst bevarade positionen kvar. Bakom lite snårskog döljer sig en handgrävd öppning in i den lerartade jordmånen. Väl på insidan brer en lång, mörk korridor ut sig. Längs ena sidan vetter fönster ner mot den mer låglänta terrängen.

Vi beger oss högre längs bergsvägarna, risfälten ger vika för bolmande grönska av snårig buskskog. Det dinglar klasar med  kaffebär och den näringsrika vulkanaskan gör att buskarna trivs ypperligt här. Närmare molnen blir träden allt glesare och stäppliknande gräslandskap omfamnar topparna likt mossan på stora stenar.

En milsvidd vy brer ut sig, och trots att det var länge sedan vi lämnade kusten kan vi ännu se dit. Utan det skyddande grönskan får de lekfulla vindarna fritt lekrum här uppe i det timoresiska höglandet. Vi blir flera gånger omkörda av familjer på motorcykel. Grusvägen är inte bred, men det märks att alla kan vägen bättre än vårt ekipage. De flesta är på väg till centralpunkten i denna by, uppklädda i sina finaste kläder till söndagsmässan i byns lilla kyrka. Precis som andra delar av den katolska världen står samhället stilla en dag i veckan, till heder för vilodagen. Vi tar av vid en avtagsväg innan vi når vårt mål, de varma källorna.

I en annan del av landet ligger kanske det allra viktigaste av alla flertal berg i landet. Mount Ramelau eller Tatamailau (2986m) är inte bara det högsta berget, utan har en helt unik betydelse. Bara namnet betyder "skaparen av allt" på den lokala språket tetun. Jungfru Marias ande sägs vara särskilt stark här och vandringen till toppen anses därför vara viktig för troende. Det är i sig inte ovanligt att heliga platser i Asien ligger just högt upp i bergen, där distansen mellan jordelivet och himmelriket är som kortast. Men det som skiljer Tatamailau är att det är möjligt att se havet i norr, och havet i söder från dess topp. Klara dagar sägs det att det går att se hela landet från dess högsta punkt. Något som haft enorm betydelse för dess innebörd som nationalsymbol, i en ung nation som söker sin identitet och enighet.

Klockan har inte nått tre på morgonen när vi beger oss uppför berget. Den klara stjärnhimlen och de flackande lyktan från våra pannlampor ger oss det enda ljuset. I övrigt är det mörkt, mattaste ebenholtz, så mörkt som det aldrig längre blir i våra ljusförorenade städer. Våra ögon försöker förtvivlat att vänja sig till den nästan absoluta avsaknaden av ljus. Det är tur att vi kom överens med en lokal fåraherde att guida oss, annars skulle risken vara överhängande att vi gått ordentligt vilse.

Det är en ganska behaglig vandring uppför även om vi känner stigningen i benen och den allt tunnare luften i våra lungor. Ensamma med våra egna tankar och med koncentrationen på spänn för att följa den smala stigen. Uppfärden blev därför en ovan skräckblandad förtjusning i ordets rätta bemärkelse. En viss aversion till stupet på sidan av stigen, men samtidigt en närmast zenmeditativ upplevelse av den rytmiska andningen. Varje steg, uppåt, framåt. I övrigt tystnad.

Framåt morgonen och den dunkla timmen innan soluppgångarna bröts tystnaden av de bergslevande fåglarna som sakta började vakna till liv, en efter en. Det svaga ljuset gav oss möjlighet att se vilket naturskönt områden vi vandrat igenom, men också innebörden av avgrunden på sidan av stigen. Sista delen av vandringen planade åter ut till något som mer liknande en skogsstig. Allt eftersom vi såg det sista krönet närma sig, började också soluppgången närma sig. Vandringen hade hittills vart rätt behaglig temperaturmässigt, vi hade inte ens behövt de vindjackor vi tagit med oss. På andra sidan krönet var det en hel annan värld som väntade. Från behaglig försommarvärme in i kyligaste midvinter. Trots vindjacka åt sig de kylande vindarna in i märgen. Den nyfödda solen och de upplysta molnen gav oss dock värme. En vackrare plats är svår att hitta.