Det bortglömda landet

På den yttersta gränsen i Sydostasiens övärld, på tröskeln till Australien ligger en liten önation som i vår del av världen är nästan helt okänd.

Efter 400 år av portugisiskt kolonialstyre blev Östtimor äntligen självständigt 1975. Landet hann njuta av självständigheten i nio dagar innan den indonesiska armen invaderade och ockuperade landet. De allierade vände ryggen till eftersom Indonesien var en viktig bundsförvant i den kalla kriget mot Sovjet. Stora delar av befolkningen dödades under de tre följande decennierna av ockupationen, konflikten föll sedermera i glömska.

Åren runt millennieskiftet växte en ny proteströrelse fram, en som krävde större medborgerliga fri- och rättigheter. Men viktigast av allt, de ville inte längre tillhöra Indonesien. De indonesiska myndigheterna beslutade om hårda repressalier för demonstranter, många skadades och dödades.

Skillnaden nu var att världen inte blundade. Några av de dödade i massakrerna runt Dili var västerländska journalister. Västvärlden började åter få upp ögonen för den lilla önationens kamp för självständighet. Eftersom det kalla kriget för länge sedan var överspelat och Ryssland för tillfället inte längre ansågs vara ett hot, pressades Indonesien av säkerhetsrådet att hålla en folkomröstning i Östtimor angående självständighet.

Trots skrämselkampanj och trakasserier av den indonesiska militären röstade en överväldigande majoritet för ett eget land 1999. Efter flera års förberedande arbete hissades slutligen den rödsvarta fanan på presidentpalatset 2002, och Östtimor, Timor-Leste var självständigt.

Än idag är landet ett av de fattigaste länderna i Asien, och Timor har haft svårigheter att få igång ekonomin, för att kunna bygga upp en välfärd åt invånarna. Även infrastrukturen, speciellt vägarna är i bedrövligt skick. Mellan många större tätorter behövs fyrhjulsdrivna terrängfordon för att pålitligt  kunna ta sig fram.

Vad är det då som drar turister till denna avlägsna, fattiga del av Asien. Speciellt när många länder i regionen erbjuder en bekvämare resa till ett betydligt bättre pris. Vi hyr en bil och beger oss ut för att ta reda på varför. Vår chaufför är den 26-årige Lupus Silva, som är mycket mer van med både de obefintliga vägarna och den fyrhjulsdrivna terrängjeepen.  Lupus, eller Philip som han vill bli kallad, har flyttat till huvudstaden Dili tillsammans med sin fru och dotter i jakt på arbete. Han jobbar nu som chaufför åt ett biluthyrningsföretag.

Dilibukten omges på alla sidor av mindre berg som fångar upp det mesta av regnet och det mesta av de vindbrisar som skulle ge svalka. Det gör att staden hamnar i en gryta, ett mikroklimat som är varmare och torrare än omgivningen.

Skulle det inte vart för den naturliga hamnen skulle säkerligen huvudstaden hamnat någon annanstans. Skillnaden blir påtaglig när vi klättrar upp längs de slingriga vägarna. Temperaturen sjunker raskt till normalare nivåer och den friska bergsluften känns ljuvlig. Även växtligheten förbyts från ökenväxter i brungula nyanser till djungelväxter i mossgrönt. Trots att vi färdats bara kilometer är skillnaden häpnadsväckande.

Överallt längs vägen står barn i skoluniformer och vinkar ivrigt till oss, trots att vi varken är de första eller långt ifrån de sista turister som passerat. Några av dem tar i för full hals och vrålar "tarde!" - god eftermiddag. Vi vinkar till en början lite blygt tillbaka, men lär oss snart att barnen blir överlyckliga för att höra ett "tarde!" tillbaka. Philip ler mest, men vid något enstaka tillfälle tutar han som svar. Barnen skriker av förtjusning.

Längs vägen finns det också matstånd som serverar nylagat, oftast bestående av nyfångad grillad fisk med tillhörande ris. Trots fattigdom och knappa resurser är det bättre mat än på många andra ställen. Oavsett om det är en mindre stad eller by är det en sak som slår oss, vi känner en otrolig värme.

Och kanske är det just det som är det speciella med detta land. Så fort vi stannar är det flera personer i alla åldrar som kommer fram för att hälsa och prata med oss. Det förbyts oftast bara några enklare hälsningsfraser innan det lokala ordförrådet är utbytt. Men de flesta vi möter verkar mer än nöjda bara att säga hej och välkommen. Andra gånger blir vi ivrigt visade till den lokala marknaden. Ingenstans möts vi med det minsta uns av reservation.

Längre österut är byarna och hyddorna i dem mindre. De kryper samtidigt närmre vägen som i sin tur blir allt smalare och stenigare.

Här finns också traditionella stylthus, fatuluki bevarade. Folk verkar helt obrydda av att ha den "stora" vägen intill husknuten. I ärlighetens namn är den varken särskilt stor eller har någon betydande trafik längre.

Välmående små grisar springer fritt, fram och tillbaka längs vägrenen och höns pickar i sig risresterna från tidigare måltider. Överallt vi kommer ligger byarnas hundar alltid mitt i den steniga vägen och solar eller sover. Till skillnad från andra platser vägrar de akta på sig trots att vi tutar. För att inte köra på dem få vi helt enkelt väja för de avslappnade jyckarna.

Färdas längs vägarna här är nästan som att se rakt in i folks vardagsrum. På de ställen vi stannar för natten ses det verkligen som en ära att ha en långväga besökare.

Inte bara för att bidrar till hushållets ekonomi utan för att de har en möjlighet att påverka vår syn på landet. De bästa delarna av hushållets kött tillagas endast för vår skull. Har man inte kött hemma åker värdarna iväg för att köpa nyfångad fisk. Vi blir dukade en festmåltid varje kväll trots att vi insisterar på att hålla det enkelt och inte krångla till det för vår skull.

Och kanske är det inte svårare, i en värld där allt fler länder gör allt mer och allt dyrare pr för att locka turister, står ett land som inte gör det ut. Ett oerhört varmt och genuint land med förtrollande natur och kultur.

Ett land väl värt att besöka.