Kurbad och mineralvatten
Många frågar mig varför jag gillar historiska platser och ruiner. För mig är det inte lämningarna i sig som enskilt står för lockelsen. Utan de utgör en länk till historien. Vid fint bevarade efterlämningar; kan man inte bara fundera över de som verkade vid en viss plats, utan nästintill förnimma deras närvaro.
Någon mil norr om Bergamo, i bergen, finns just en sådan plats. Även om de varma källorna sedan länge varit kända i den lokala trakten, växte attraktionskraften i samklang med den europeiska kosmopolitismen uppkomst. Unga adelsmän och damer från hela Europa läste franska upplysningsfilosofer och skönlitterära verk som av Göthe. Detta inspirerade egna europeiska bildningsresor. Överallt kring kontinenten växte kurorter med exklusiva boenden upp. Aristokratin kunde därför resa med både stil och komfort, men samtidigt ha möjlighet roa sig, umgås eller hitta t om hitta gemak. Utan synhåll från mindre bemedlade.
Vid 1800-talets mitt blomstrade intresset för det italienska källorna i San Pellegrino. Kurbadhuset byggdes ut, ett kasino och ett massivt palatsliknade hotell uppfördes på Brembos flodbankar. Succén lät inte vänta på sig, folk kom långväga för att bada i de varma källorna. Men även för att dricka det mytomspunna vattnet som t om Da Vinci omskrivit.
Hotellet blev det självklara valet för den norditalienska societeten, många nyrika industrialister. Men säg den saga som varar för evigt. Det mörka 1900-talet gjorde att Europa låg i ruiner och ingen hade längre intresse för de gamla källorna.
Hotellet slog igen och vilar på stranden som en kolossal, åldrad relik från en svunnen storhetstid. Trasiga fönsterluckor som hänger på sned, avskavd pust som blottar tegelskelettet och flertalet hål i taket där familjer av svalor flyttat in. En påminnelse om att framgångens yta kan vara skör, att avståndet från tempel till ruin kan vara kort.
När vi går förbi kan jag se nästan se de grandiosa balerna, de fantastiska klänningar, kejsarmustascherna, fashionabla fickur och monoklar. För att inte tala om alla skandaler som måste ha inträffat, det är nästan som att det ståtliga, gamla huset kan berätta vad det vart med om. Jag skulle gärna lyssna i timtal om det verkligen kunde.
Även om kurorten och turismen försvann, kvarstod intresset för det naturliga bergsvattnet. Till en början i liten skala, men omvärldens aptit på den norditalienska mineralvattnet verkade bottenlös. Idag har San Pellegrino växt till att vara en av världens största varumärken för buteljerat mineralvatten.
Och det har det ökat intresset för orten ifråga. Det gamla kurbadet har rustats upp med pengar från försäljningen och är ett populärt retreat från stadens stress. Även hotellet planeras rustas upp. Kanske är en ny storhetstid i sikte.
