Stranden

Morgonen har varit orolig, flera ordentliga störtskurar har passerat och stora delar av himlen är fortfarande mörk när vi kommer fram till Tutuala Beach. Men, det verkar ändå som att åskguden Tor har lugnat sig och så sakteliga håller de mörka molnen på att skingra sig.

Vi tittar på varandra, resan hit har inte varit för ingenting. Några fiskare avslutar en av många morgoncigaretter och hälsar trött "Bondia", godmorgon på det lokala språket Tetun. Linnen från nattens fiske hänger på tork i det spartanska badrummet, en naturlig grotta in i den omgivande massiva bergssidan. Välanvända båtar i färgglada färger ligger slarvigt spridda över den lilla strandremsan.

Sanden är av den cremévita, mjukt finkorniga varianten, som varsamt kramar och nästan masserar fötterna. Den är som hämtad ur en resebroschyr eller reklamfilm för kokoschoklad. Men den här stranden är inte slutmålet. Det ligger på andra av det smala sundet, endast tre minuters båtresa bort. Den smala passagen skapar starka strömmar, och de som dumdristigt prövat simma över får snabbt vända om eller vänta ett värre öde. Det finns fortfarande en del vindbyar, och på de största vågorna i kanalen går gäss.

Vi byter några ord på teckenspråk blandat med enstaka engelska och spanska fraser. Jag visar upp tre fingrar och pekar på handleden. Eller storm. Flera av fiskegubbarna nickar och en av den pekar på klockan tre på sitt handledsur, en annan pekar på den undflyende gråa molnskärvan säger nickande regresso, åka tillbaka på portugissiska.

När båda parter är nöjda med uppgörelsen knuffas en av fiskebåtarna ut i vattnet och vi hoppar i. Vattnet skiftar från mörkt marinblå över den djupare delen av passagen till successivt ljusare, ju närmre vi kommer ön på andra sidan. Slutligen landar den i en ljust turkosblå nyans.

På denna sida sundet brer en lika vit strand ut sig, öm möjligt ännu mer perfekt än den förra. Strandremsan fortsätter så långt vi kan se, både i höger och vänster synfält. Bakom den tornar ståtliga trädkronor och vi kan höra en och annan fågel. De är vårt enda sällskap under den närmaste dagen. Enda tecknet till civilisation är det prydliga plakatet som förkunnar; Bemvido Jaco- Välkommen till ön Jaco.

Anledningen att ingen bosatt sig på ön är att den fortfarande anses helig, ingen får därför sova här. Skogen här är en del av Timors första och hittills enda nationalpark. Det lågskaliga fisket i landet gör också att reven är i väldigt god kondition.

Korallreven som omger Jaco är inget undantag. Här snorklar vi en längre stund utan att se avbrutna koraller eller korallblekning, människans egna påverkan på det livgivande reven. Varefter dagen går utforskar vi ön.

På den mer väderutsatta nordsidan slutar stranden tvärt och förbyts till en klipphylla. Morgonens oroande vindar har för länge sedan mojnat och vi slipper även de oroande gråa molnen.

Den medhavda matsäcken öppnas. För dagen bestående av det som gick att hitta hos Tutualas lilla byhandlare. bananchips och flaskvatten. Trots den lite torftiga lunchen är det inte svårt att njuta av omgivningen. När man har sin alldeles egna paradisö.