Java

Eldringen är det poetiska namnet, på det bälte där majoriteten av världens vulkaner finns. Likt Midgårdsormen slingrar den sig runt det största havet. Ett av de vulkaniskt mest aktiva områdena finns just här i Indonesien. Befolkningen har haft, och har fortfarande ett komplicerat förhållande till dessa förrädiska jättar. För 150 år sedan förmörkade världens kanske bäst kända vulkan, Krakatau, solen i ett utbrott. Den globala medeltemperaturen föll 1,5 grader det närmaste året och vädersystem påverkades flera år senare.

Men det är inte bara historia. Merapi, den heliga vulkanen i mitten av Java. Indonesiens aktivaste vulkan, utgör fortfarande ett hot mot befolkningen. 2010 dödades tvåhundra personer under ett utbrott och tiotusentals fick evakueras från sina hem. Samma sak inträffade vid det tidigare utbrottet 2006. De närboende väntar bara på nästa gång den vaknar i vrede.

Samtidigt är de likt den hinduistiska skapelsemyten en välsignelse. För att nyskapande och födsel ska kunna ske, måste den föregås av förstörelse. Och kanske är just vulkanutbrotten den jordliga gestaltningen av Shivas förstörelsedans. Den spridda och ytterst näringsrika vulkanaskan har gjort Kedufältet, beläget mellan de stora vulkanerna på centrala Java, till ett av de bördigaste områdena i denna del av Asien. Precis som Shivas förstörelse gjorde de möjligt för Brahmas skapande.

Kanske är det just därför det växte fram en starkt hinduistiskt centra just på Java.

De fantastiska risskördarna på Kedufältet ledde även till att handel och hantverk blomstrade. Allt bidragande orsak till lokalt välstånd och överflöd. I historiska texter från 800 talet beskrivs Java som den ädla ön av ris och guld. Därför är det inte förvånande att ett av det allra finaste och största hinduistiska underverken från tiden finns här; där resurser, arbetskraft och konstnärligt kunnande existerade. Trots det utsatta läget i en jordbävningszon, mellan flera stora vulkaner, står lite förvånande Prambanantemplets centrala delar stabilt. Precis som när det byggdes för 1200 år sedan. De mindre omliggande templen ligger i ruiner, i väntan på återuppbyggnad.

Det massiva huvudtemplet är en enorm basaltpelare som sticker upp ur tempelgårdens grus. Pelarens topp är formad likt en blomknopp som sträcker sig efter solen, precis redo att slå i blom. Inuti templet finns en lingam, en gammal fruktbarhetssymbol. Templet i sig är byggt till Shivas ära. På bägge sidor är Shivatemplet flankerat av två mindre varianter uppförda till Vishnu och Brahmas ära.

Så fortsätter tempelkomplexet, med allt mindre blomknoppar som omger det allt större.

Vi vandrar runt hela området i det regnvåta gräset, och imponeras inte bara över den pampiga storleken utan också över hur templet samtidigt är så delikat och estetiskt tilltalande. Överallt är det utsmyckat med väl detaljerade scener från mytologi och dåtida vardagsliv. De fantastiskt välbevarade freskerna ger vulkanstenen liv. Man kan undra varför tempelkomplexet inte är mer känt hemma.

Förklaringen finns på ett liknande fält, Kewufälet. 70 kilometer härifrån.

Lite förvånande var dock folket som bodde här var buddhister. Detta trots att platsen är belägen så nära det hinduistiska Prambanan. Än idag är detta en viktig buddhistisk plats, centra för buddhismen i Indonesien. Mycket beroende på att världens största buddhistiska tempel finns här, bildskönt placerad i omgivande lummig grönska.

Det är samtida med Prambanan, byggt redan på 800-talet. Trots detta har det inte byggts nått större buddhistiskt tempel under det dryga millennium som passerat. Även här finns utsökta basreliefer som utsmyckar de nedre nivåerna av tempelsidorna, som ett fönster in i en sedan länge försvunnen tid. Här skildras vardagsliv från slott, marknader och eremiter i skogen.

Hela Borobudur är byggt i nio olika nivåer där relieferna finns på det tre understa. Dessa nivåer representerar kamadhatu, den formgivna världen. De övre symboliserar vägen från den formgivna världen och cykeln av återfödelse via den formlösa världen, Rupadhatu till Nirvana.

De lärde tvistar fortfarande om folket som bodde på Kewu- respektive Kedufältet till en början var olika kungadömen, eller ett enat med olika trosinriktningar. Så småningom smälte de två samman och blev det hindubuddhistiska Medang. Än idag anses denna period som höjdpunkten i indonesisk historia. Ur ett globalt perspektiv en ytterst högstående civilisation.

Allt eftersom fick handeln ökad betydelse. Detta fick i sin tur jordbruket och speciellt risets centrala betydelse för riket att minska. Makten försköts till östra Java, delar av ön som var mer åtkomliga från havet och och de viktiga handelsvägarna. Precis som det flesta andra stora civilisationer stagnerade kulturen till slut och de ursprungliga jordarna övergavs. Medangriket försvann men lämnade spår efter sig som går att se än idag.

De långt sentida khmererna inspirerades mycket av den byggnadsstil som Medang utvecklat. Besöker man Ankor Wat, finns likheterna tydligt att skåda från Prambanan. Även om den balinesiska kulturen var ännu mer influerad av de senare Majapahit, går det inte att frånse att det första kungarna på Bali härstammade från Medangriket på Java. De tog med sig seder och religion för att skapa ett balinesiskt kungadöme som varade i 1000 år. De skapade även en unik balinesisk kultur, som än idag är i högsta grad levande.