Cirkeln är sluten

Året var 2004 när jag åkte på min första längre resa. Precis som de flesta andra yngre backpackers började resan i Bangkok. Lite för att pröva på äventyr, men ändå med tillräckligt mycket turistinfrastruktur för att inte kännas övermäktigt. Lite som cykla med stödhjulen på. Efter jag vandrat Khao San Road upp och ner tillräckligt många gånger, ridit elefant och druckit billig sprit i små färgglada plasthinkar precis som alla andra västerländska 20-åringar kändes inte Thailand lika spännande längre. Jag ville ta bort stödhjulen och pröva vingarna på riktigt.

Vi åkte vidare till Vietnam, som trots god mat och fina sevärdheter var lite svårt att riktigt fatta tycke för. Kanske var det för att jag var naiv och inbjöd till att bli lurad, kanske var det otur. Jag kommer dock än idag ihåg att det var en hel del fula fiskar. Mer än jag stött på på andra ställen.

Kambodja tilltalade hjärtat, med fantastisk historia. Både den fantasieggande äldre historian, och den nyare väldigt tragiska. De fantastiska människorna som lyckats gå vidare med sina liv trots alla hemskheter. Men, landet hade inte riktigt förutsättningarna för att ordentligt låta sig utforskas.

Vägarna var väldigt dåliga, och trafiken mellan mindre orter var i bästa fall sporadisk, i värsta fall inte existerande. Lägg därtill alla de hundratusentals landminor som gjorde, och till viss del fortfarande gör besök till naturområden samt avlägsna områden potentiellt livsfarliga.

Det land som jag verkligen fastnade för, var Indonesien. När vi hittat ut från Kuta Beach på Bali öppnades en helt ny värld med antika tempel, levande vulkaner och hela bergsidor med oändligt gröna risterrasser. Längre ut i övärlden bodde vi på husbåt medan delfiner slogs om platsen i vår för.

Jag fick även möjligheten att uppnå en av mina allra största barndomsdrömmar, att se världens största ödla; komodovaranen med egna ögon. Till saken hör att jag kanske var ett lite annorlunda barn. Innan mitt stora reseintresse vaknade hade jag en nästan sjuklig fascination för djur. Synnerligen reptiler, hajar och stora kattdjur. Istället för barnprogram tittade jag på inspelade avsnitt av dåtidens stora djurprogram, Mitt i Naturen. Min mest lästa bok var en itne en sagobok, utan leopardmönstrad faktabok om djur.

Indonesien var landet som både lyckades vara tillräckligt enkelt att resa i, men som samtidigt tilltalade min äventyrliga sida.

Många av de 17000 öarna är knappt bebodda, än mindre besökta av resenärer. Med tanke på att allt var så billigt så inbjöd det verkligen för resande. Jag lovade mig själv att jag skulle återvända, med tillräckligt mycket tid för att kunna se de mer avlägsna delarna av landet.

Åren gick, och tankarna på att återvända föll allt mer i glömska. Andra delar av världen visade sig vara minst lika trevliga, som Sydostasien att resa i. Jag återvände för att ge både Vietnam och Thailand en andra chans. Jag såg nya delar av Sydostasien. Men jag återvände aldrig till det landet jag tyckt bäst om.

Förrens nu.

30 timmars resa och 5 tidszoner bort ligger den asiatiska "småstaden" Yogyakarta. När resten av de större städerna på Java rusat framåt i iver att moderniseras har Yogyakarta hela tiden behållit en fot kvar i traditionens mylla.

Visst växer köpcentrum upp som svampar ur marken även här. Men de bor fortsatt tusentals människor kvar i gränderna runt det gamla palatset, innanför den omgivande gamla stadsmuren.

Det känns också som att en annan bristvara i vårt moderna samhälle finns här i överflöd, nämligen snällhet. Jag är lite avig mot att framhålla östasiatiska länder enligt den väldigt slitna klichén "Det leende landet". Särskilt när jag vet att leenden här är mångbottnade. De är inte alltid ett uttryck för vänlighet, utan också; osäkerhet, nervositet, rädsla att tappa ansiktet eller jag har lyckats lura utlänningen på alldeles för mycket pengar utan att han förstår det.

Men här känns det inte påklistrat, utan som en självklar del i samhället.

En tidig morgon vaknar vi upp för att besöka en långväga historisk plats i de mjuka morgonljuset. Väl framme erbjuder vi oss att betala halva resan, utifall vi skulle komma ifrån vår chaufför på vägen. Självfallet också betala den andra halvan efter vi åkt tillbaka. Döm om vår förvåning när den gladlynte mannen säger att det kommer inte på fråga och han ska göra jobbet ordentligt på ett hederligt sätt innan han ska ha betalt.

En annan dag förlorar vi oss bland de trånga små gränderna där tvättlinor hänger uppspända och livlig kommers pågår i de små affärerna och hantverksskjulen. En tunn rökslöja letar sig in i vår gränd, den dansar mot fonden av regnvåt betong. Det är svårt att inte bli hungrig när man känner det väldoftande grilloset.

Runt hörnet sitter en liten tant och säljer marinerade spett med jordnötssås. Nationalrätten satay härstammar från denna del av Indonesien. Med basal engelska och några fingrars hjälp förstår vi att 5 spett kostar 10000 rupier, motsvarande 6 svenska kronor eller lite mer en än halv amerikansk dollar.

Vi betalar och vandrar iväg, mumsandes på de nygrillade spetten. Efter en liten stund hör vi en röst bakom oss, den lilla tanten har joggat ikapp oss. Vi har ju självklart betalt alldeles.. för mycket!  Vi får hälften tillbaka i växel och ler lite generat över situationen innan tanten nöjt vandrar tillbaka till sin plaststol och lilla portabla grillränna.

Det är klart att intrycket av en plats präglas av de människor man stöter på, vilka man möter går inte att styra. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att på vissa platser träffar man nästan uteslutande människor som är ärliga och bryr sig om dig. Om inte dig personligen så i alla fall den upplevelse platsen lämnar i dig. På andra ställen är det tydligt att det bara finns en enda faktor som är intressant med resenärer. De pengar turisterna lämnar.

Är det slumpen? Ja kanske.

Man blir i alla fall glad när man besöker platser där snällhet och ärlighet är fortfarande är viktigt.

Som Yogyakarta.