Trabant

Det är eftermiddag och solen står fortfarande högt på himlen. Nålen på termometern har envist parkerat sig på 35 plusgrader. Trafiklederna har svält av de många kontorsarbetarna som längtar hem och ut från staden. Längre bort får den varma asfalten horisonten att dansa i en luftspegel. Den svala brisen som letar sig ner mellan huskropparna är som en skänk från ovan.

Mitt i den annars moderna bilparken sticker en liten grön bil ut. Den är en meter kortare än de andra och har hjul som snarast ser ut att tillhöra en skottkärra.  Den lilla bilen sladdar livligt in till trottoaren vi står på. Ut stiger en yngre man och vinkar till oss med överdrivna yviga rörelser, som tagen ur en gammal animerad film. Från hans panna rinner flera droppar svett ner mot tredagarsstubben. Hans T-shirt är genomsur och han gör en långsam utandning. Dels för att äntligen slippa den trånga kupén och dels för han efter letande äntligen hittat oss.

Hej och välkomna!

Två isblå ögon tittar plirande på oss och den lite bekymrade minen spricker upp i ett stort skratt. Förresten jag är Bogumierz.

Trabant är världens bästa bil, bara lite sämre på sommaren.

Trabanten är verkligen bilarnas antihjälte. En bruksbil som byggdes bakom järnridån i den forna folkrepubliken Tyskland. Fyra hjul, en ratt, en motor. Varken mer eller mindre. En ide om en folkbil, en bil som kan produceras i massor för att senare kunna erbjudas till alla. Därför blev det också så att bilen i övrigt blev ganska spartansk. Kaross av återvunnen och formgjuten hårdplast. En föråldrad och törstig tvåtaktsmotor som producerade 26 hästkrafter av 4 liter bensin (per mil). Slutligen en tank som inte gick att läsa av från kupén, placerad direkt över motorn så gravitationen kunde hjälpa till om bränslepumpen slutade fungera.

Trots sina många brister var trabanten ändå uppskattad. Från att vart relativt isolerade kunde nu vanliga människor ta sig runt. Man kunde till och med åka på semester som man gjorde på andra håll i Europa.

I samband murens fall förpassades trabanten till förmån för mer moderna bilar. Glömd blev den dock aldrig. När öst sedan länge mättats med moderniteter från väst uppstod istället en längtan efter genuinitet i väst. En vurm för det äldre samhället. Kafferep, hängslen, mustascher och blommigt porslin blev plötsligt och kanske lite oväntat trendigt igen. Betong, kristall och mässing, material som känts mossiga och ytterst daterade fick nu ett uppsving. Det gamla stiliserade formspråket plockades åter upp från de tidiga reklamaffischerna under efterkrigstiden.

Trabanten var en av de saker som blev kult. Trots att moderna bilar objektivt var mycket bättre i nästan alla aspekter fick den en stadigt växande grupp av fans. Säkert har det att göra med att Trabanten heller aldrig hade några särskilda ambitioner, det var en rudimentär bruksbil utan några krusiduller. En diametral motsats från de massiva palats och grandiosa monument som byggts överallt i öst, en orgie i överflöd som än idag inte lyckats vinna folkets kärlek.

En dryg mil söder om Krakow ligger ett av de tydligaste exempel på denna storvulna byggnadskonst. Här på åkrarna skulle en ny stadsdel byggas för att kunna försörja de närbelägna stålverket med arbetare. Men inte vilken stadsdel som helst, Nowa Huta skulle bli arketypen och den storskaliga ritningen för hur nya städer skulle se ut, inte bara i Polen utan över hela Östeuropa.

Varför just här är det säkert många som undrar. Jo dels för att Moskva bestämt att Polen tillsammans med Ukraina skulle bli ett centrum för industri och jordbruk. Motorn i det socialistiska bygget.

Men propaganda var också en anledning till varför Krakow valdes framför exempelvis Warszawa. I Krakow fanns symbolerna för det gamla feodalsamhället, det tidigare kungliga slottet och den kanske viktigaste katedralen i landet. I och med att en ny stad byggdes kunde också den tvätta sig fri ifrån religion och historiens ok.

En ny klasslös stad, arbetarnas paradis med plats för 100.000 människor. De främsta polska arkitekterna anlitades och hela området präglas än idag av socialrealistiska kolosser i betong. Till skillnad från  de annars avskalade miljonprogrammen är dessa byggnader utsmyckade med detaljer, kolonner och välvda bågar. Det finns flera promenader som dekorerats med träd i rektangulära rabatter. Mittpunkten i området är den stora boulevarden, rosornas allé. Här kunde den politiska makten stolt visa upp militärparader. Gatan fortsatte också vidare via stålverket, hela vägen till Sovjet och Moskva.

Under kommunismens glansdagar hade människorna i Nowa Huta betydligt bättre levnadsvillkor än i andra delar av socialistblocket. Det gick att få tag på lyxvaror som jeans, något som var otänkbart på de flesta andra håll. Med tiden blev vanligt folk allt mer trötta på korruptionen i det politiska toppskiktet. Arbetare strejkade för att få till förbättring av arbetsvillkor, större religiös frihet och reformation av det dåvarande socialistiska systemet. Det blev början till slutet för kommunismen i Polen.

Vi spatserar nyfiket runt de massiva betongkolosserna. Fasadsidorna som vetter mot stålverket är fortfarande svarta efter skorstenarnas sot, många decennier efter de tagits ur drift. Precis som så många andra industrier kunde de varken konkurrera på lika villkor eller leva upp till de nya miljökrav som ställdes när järnridån föll.

Vi går runt hörnet in på ett ölkafé som är ett av de få ställen som överlevt omställningen. Kraftiga gardiner absorberar det mesta av dagsljuset, de få strimmor ljus som slinker förbi äts upp av de murriga textiltapeterna. De runda borden är klädda med vinröd sammet, mitten pryds av en blomsterkvist i enkel glasvas. Ett mindre bord har ställts på sidan och på mitten står en tvärhand hög leninstaty. En blond kvinna i medelåldern synar oss noga när vi går genom dörren. Med ett stort leende byter hon några snabba fraser med Bogumierz.

Inom kort har vi snapsar stora som dricksglas framför oss, den kylda vodkan immar utsidan av glaset.

Vi kämpar ett bra tag med vodkan innan vi beger oss åter in mot stan.