Auschwitz

Det finns platser i världen vars namn för evigt etsat sig in det kollektiva medvetandet. Oavsett etnicitet, generation, religion eller politisk hemvist så framkallar namnet Auschwitz kalla kårar längs ryggraden. Ett namn som är tidlöst och vars laddning fortfarande kommer att leva kvar, långt efter de sista förövarna och offren.

Det gör ont att besöka Auschwitz

Inte på ett fysiskt utan på ett utomkroppsligt, existentiellt sätt.

Det får en att tappa hoppet till mänskligheten

Det är att förlora en del av själen

Jag tror egentligen inte tyskar är ondare än andra, varken nu, varken då. Jag tror alla vi människor har en mörk och destruktiv sida.

Det är en sida av den primala människan som vi vill gömma och glömma bort, allra minst prata om. En sida som kan leda till stor musik, litteratur och konst. Men också en sida som skadar, kanske de nära och kära eller bara blint någon förbipasserande.

Under de extremaste omständigheter kanske det leder till ett monster. En masspsykos där allt som liknat normalitet förskjuts och där handlingar som tidigare vart oacceptabla nu är gångbara. En ny normalitet bottnande ur galenskap.

Det är med stor del avsky jag ser på de gamla tegelhögarna som en gång i tiden vart industriella gaskamrar. Men ännu mer en känsla av sorg och uppgivenhet, det är verkligen ett monument över det mänskliga lågvattenmärket. Byggnader vars enda syfte var att systematiskt och kallsinnigt avrätta så många andra människor, så kvickt och effektivt som möjligt.

Människor vars enda fel var att tro på en gud.

Fel gud.