Guldet blev till sand

Sedan jag senast hörde av mig har jag färdats upp till landet Honduras och till den lilla staden Tela vid den karibiska kusten. Honduras är för övrigt kännt som det land vilket myntade uttrycket bananrepublik. Detta på grund av att mäktiga amerikanska bananbolag har ett stort inflytande över den inhemska politiken (eller hade). Här i Tela heter den Chiquita.

För att underlätta den långa och mödosamma resan upp hit valde jag att åka första klass buss med steward, DVD, ställbara säten, mat och även AC. Även om alla bussresor (nästan) gått bra hittills tyckte jag att jag var värd besväret.

Hela vägen upp till gränsen tittade jag med ett öga på en "uppmuntrande" film om kidnappningar i Mexiko medans det andra registrerade världen utanför. Efter gränspassagen tornade majestätiska berg upp och snart slingrade sig den lilla vägen upp mot den blå himlen.

Bussen hann inte klättra mer än någon mil innan den bestämde sig för att kasta in handduken. En svag odör av bensin och bränd plast spred sig i bussen samtidigt som AC:n och hämduppgörelsen i slutet av filmen gott fick vänta på bättre tider. Stewarden försäkrade med ett plågsamt leende och svetten läckande ur pannan att det inte skulle bli ett långvarigt stopp. Busschauffören sprang runt på bästa Lasse Kongo manéer, sparkade på allt som satt löst under mummel och nästan obruten kaskad av spanska svordomar. Stor förnöjsamhet kunde uttydas i ansiktet på passerande bergsbönder.

Efter 25 minuter hostade slutligen bussen igång och färden kunde fortsätta, i en dryg halvtimme. Här upprepade sig exakt samma procedur en gång till innan den stackars bussen tog ett sista andetag och underkastat sig Lasse Kongos auktoritet för att sedan rulla resterande väg nedförs till San Pedro Sula.

För säkerhets skull tog jag lokalbussen till Tela.

Här gick jag och strosade för mig själv längs stranden när jag plötsligt hör någon ropa mitt namn med amerikansk accent.

- Jag tyckte väl jag kände igen dig.

Ett välbekant leende sprider sig över hela ansiktet. Greta, en av dem som arbetade på min spanskaskola hade bestämt sig för en veckas semester för att resa med hennes bror och kompis. Vi bestämmer middag vid 6 och hittar en restaurang som är lite upperclass. Skojar om att det blir blir den dyraste middagen under hela min resa, och det blir det...

Beställer in husets specialfisk eftersom fisk ska vara bra här. In kommer en fiskrätt vars kalorivärde skulle fått viktväktarna att se rött och genast sätta upp varningsflaggor utanför. Jag har fått en fisk som är fylld med, stekt i och gratinerad i ost. På toppen ligger tre små fruktsalladsbitar. Smaken är okej och jag tar farväl innan jag kilar hemåt.

Vaknar upp 5 på morgonen utav att min mage ser ut som en sprängfylld zeppelinare och att alla interna organ simultant gjort sig redo för att hoppa ur kroppen. Efter några timmar på toaletten, när herr lever och fru gallblåsa försäkrat sig om att det inte finns några fragment kvar av "fiskosten" kan de belåtet ta sina rätta platser i buken och jag kan sova några timmar till. Väcks av städerskan Carina som hämtar lugnande för magen och pysslar om mig med handdukar isvatten under dagen. Tillbringar resten av dagen i sängen för att kunna göra karibien dagen efter.

Dagen efter mår jag äntligen bra och jag har vart på en underbar tripp upp till Punta Gorde som är en udde med orörd regnskog. Imorron åker jag ner till Copan ruinas med två tyskor och deras kompis för att se ett till tempel innan det blir dags för att avsluta i Guatemala igen.