Mr Kishida

Niigata

Idag var det dags för att göra något som jag inte gjort tidigare i japan, åka till havet. Vägen dit skulle jag och Nanako ta med ett tåg och det visade sig att dem fyrtio minuter som resan tog gick genom ett mysigt område med väldigt små, charmiga fiskesamhällen vars hus var gamla eller byggda enligt gamla traditioner.

När vi sedan nådde vårt stopp, ett av dessa små samhällen. Klockan hade närmat sig 12 och solen var väldigt varm. Det första jag gjorde var att promenera runt i denna lilla trevliga by för att leta reda på ett ställe där man kunde ta ut pengar från ett Visakort. Efter att ha frågat några bybor som tydligen talade någon sorts riktigt gammal dialekt som var väldigt svår att begripa, hamnade vi på det lokala postkontoret som i Japan fungerar lite som en bank också.

Här fanns också en lapp som visst lovade att det fungerade att använda Visa. Gubbarna på kontoret (väldigt snälla och trevliga) hade nog aldrig läst den lappen dock. Det var iaf ingen som hade efterfrågat den tjänsten tidigare, speciellt inte från ett utländskt konto. Båda två var väldigt hjälpsamma och ringde t om "experterna" i Tokyo på korttransaktioner, vilka bekräftade mina misstankar att jag inte kunde använda kortet alls på posten.

Det var inte bara på posten jag var ovanlig, jag var med stor sannolikhet den första västerlänningen i några av (staten) Niigatas fiskebyar. Att döma av mångas reaktion kunde jag lika gärna vara en utomjording. Vi mötte ett begravningståg som stannade upp för att de inte trodde sina ögon.

Stranden/klipporna sträckte sig bra många kilometer och det var verkligen en fröjd att vandra i det som i Sverige skulle vara högsommarvärme. Många av klipporna hade sockertoppsliknande form och i byarna var det gott om fiskenät och båtar, små rökerier för fisk och till och med ett saltdestelleri. Trots allt detta var det inte mycket folk här eftersom det flesta börjar skolan i dagarna och de flesta yrkesarbetare var tillbaka från sina korta semestrar. Jag provade på att bada vid en av dessa stränder och vattnet var helt underbart.

När det var dags att äta försökte vi ragga upp en restaurang i en by, men det visade sig att den var för liten och vi fick ta lokaltåget till nästa by där de trodde att det skulle finnas en restaurang, lite skillnad från Tokyos myller. Restaurangen serverade en jättegod blandning av färskt fångad fisk som var marinerad i någon typ av soyablandning, jättegott i alla fall.

Det visade sig också att vi hade lite tid innan tåget gick så vi gick ner till stranden för att titta på solnedgången. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser solen bara dimpa ner i havet så där hastigt som den inte gör i Sverige på nått sätt.

När vi sedan kom tillbaka till stationen stod det ett tåg på perrongen, men vi var övertygade om att det gick åt andra hållet så vi tog det lugnt och väntade på tåget som skulle komma in på perrongen närmast oss. Det visade sig att perrongen närmast oss bara användes för ett snabbtåg just nu. Så återigen missade jag tåget, något som blivit lite av mitt signum på denna resa. Well, well, nästa tåg gick 2,5 timmar senare och med det skulle vi omöjligt hinna med vår buss till Tokyo från Tsuoka i Yamagata där vi bodde hos Abe och hade våra väskor. Efter en kvarts försök att tigga lift med mötande bilar satt jag mig ner och tänkte lite..

och sen kom jag på att någon inne på restaurangen kanske kunde hjälpa oss om de fick bensinpengar för besväret. Det visade sig vara bättre än så. Inne på restaurangen satt en man i 55-års åldern som skulle till Tsuoka. Han skulle bara äta färdigt först, vilket han nästan gjort.

Så återigen sken turen i mitt ansikte och Yoshisuke som han hette visade sig vara en riktigt härlig prick. Han pratade väldigt bra engelska också eftersom han hade en dotter i Norge och själv var han president på ett företag som rapporterade om nya uppfinningar. Han var faktiskt väldigt ovanlig för att vara japan, dels för att han verkligen gillade att prata engelska och dels för att han inte alls kändes lika strikt som många andra japaner utan väldigt avslappnad istället. Han pratade även som en kulspruta så det var svårt att få en syl i vädret.

Mr Kishida hade även ett annat nöje, att köra bil, FORT! När han berättade att han kvaddat sin BMW av sportmodell i något dike och nu istället körde en stor dieselbil för att den inte gick lika fort kändes det inte alls för betryggande.

Han körde verkligen som en galning längs dem små kustvägarna och genade konstant genom de små kurvorna för att kunna hålla så hög hastighet som möjligt med den stackars plågande bilen.

När vi kommit halvvägs vek han helt sonika in i skogen. Här fanns det små skogsvägar där det inte var andra bilar = högre hastighet. Långa bitar av sträckan var enkelfilig med skog och berg på båda sidor. Känslan kunde ungefär beskrivas som att vara kartläsare åt en rallychaufför. En del av hjärnan tycker det är roligt att det går fort och den andra vill bara överleva till morgondagen.

Farten hålls konstant galet högt innan något svänger in framför bilen och ett slammer hörs under bilen. Mr Kishida släpper på gasen två sekunder samtidigt som det blir tyst i bilen. Efter den förlängda andningspausen säger han med tydlig röst "bird" innan han trycker pedalen i botten igen och fortsätter snacka oavbrutet tills vi kommer fram till Tsuoka.

Trots att vi åkte 15 min senare än tåget var vi framme nästan samtidigt. Jag lovar att besöka Isetemplet som han verkligen gillar, han ger mig sitt buisnesscard och jag säger adjö till den kanske mest färgstarke person jag träffat hittills på denna resa. Se upp Sebastein Loeb, nästa är mr Kishida med och kör om mästerskapet.

Björn /fortfarande välbehållen efter allt.