Landet oplanerat

Nepal är ett land som är lätt att tycka om, och vi gillar det mycket. Beläget mellan världens två folkrikaste länder känns det som en blandning av båda, men på samma gång helt unikt och inte likt nått av dem. Det unika är någonting som varje nepales framhåller starkt. Anledningen att Nepal har 5.45 timmars tidförskjutning ska enligt de själva vara för att ingen invånare ville vara i samma tidszon som Indien och att man därför valde att ställa tiden hela 15 minuter före sin granne i söder. Indien som förövrigt går under det inte så smickrande anakronymet I Never Do It Again samtigt som man reserverat Never Ending Peace And Love för sig själv. (Ett visst mått av sanning måste man ändå säga döljer sig bakom budskapen.)

Trots det vänliga bemötandet ställer resande i detta subtropiska bergsland stora krav på planeringsförmåga och tålamod. Den revolt som gjordes för några år sedan av maoister, lever fortfarande strejkkulturen från högtidsdagarna kvar. Det räcker med en mindre olycka eller ett försvinnande för att det ska bli generalstrejk i landet och alla landtransporter inställda. Ibland inställda en halvtimme, ibland 6 timmar och ibland tre dagar. Vilket är inte bestämt på förhand. Att ignorera i protester för att resa själv kan vara omöjligt om man inte vill ha en tegelsten genom bakrutan.

Ett annat beslut som tagits i de styrande i landet är att varje dag stängs strömmen av för att på så sätt spara elektricitet och miljö. Ett på många sätt klokt beslut. Enda problemet är bara att ingen vet när strömmen går och hur länge den är borta. På kvällen när alla gatulysen slocknar är det minst populärt.

Den mest kända nepales som levt föddes för ca 2500 sedan i den lilla sömniga byn Lumbini. Hans födelseplats har sedan blivit en välfärdsort för munkar och nunnor som vill gå i sin ledstjärna, Buddhas spår. Byn Lumbini har inte växt explosionsartat sedan den tiden, utan bebos endast av några hundra människor idag. Tempel från i stort sätt alla länder där buddhismen har sitt fäste utgör tillsammans en buddhistiskt förenta nationerna. Det kan tilläggas att alla tempel är byggda efter den radade arkitekturen i moderlandet vilket gör att man kan skåda flera typer av buddhism under en eftermiddag. Vi passade på att besöka det japanska och det thailändska templet.

Från Lumbini åkte vi vidare till Kathmandu, ett namn som andas mystik och igenkänningsfaktor. Mycket av det kan bero på det sönderlasta Tintinalbum som till stora delar utspelar sig i staden. Den stora skillnaden från andra mytiska städer är att Kathmandu helt lever upp till förväntningarna. Det är nästan spöklikt överensstämmande. Överallt finns små och större tempel som vittnar om ett rikare förflutet. Runt staden finns bergsbyar där tiden stått stilla i flera hundra år och gatorna har inte på något sätt anpassats till det industriella samhället. Att inget tåg, spårvagn eller tunnelbana finns förstärker bara intrycket.

Att vandra runt i staden skänker en unik magi, nästan som att färdats tillbaka i tiden och känna sig som Tintin. I många andra väldigt gamla städer finns historien alltid närvarande, men samtidigt distanserad. I Kathmandu är historia och nutid tätt sammanflätad.