Semester från semestern

Kolkata känns på många sätt som ett annat land. Staden är lika stor och kaotisk som vilken annan indisk stad som helst till en början. Den stora skillnaden är tempo. Medan dehliborna är stressade och föga intresserade av någon annan än sig själv (precis som vilken storstad som helst). I Kolkata är tempot nerdraget till hälften och invånarna är avslappnade, bakåtlutade med skön Laizass- faire attityd. En av dessa människor träffade vi en kväll då vi var sugna på kvällssnack. Marina var sugen på ägg och Björn på bröd (som alltid), så kompromissen blev omelettoast. Längs gatorna i större indiska städer står människor överallt och lagar all sorts mat; majskolvar, stekt ris, fruktjuice och samosas. Vi satte oss vid stället där vi tyckte omeletten såg godast/mest hygienisk ut. En kille i 25-årsaldern hälsar oss välkomna hävdar självsäkert att han gör dem godaste omeletterna i Kolkata.

Med akuratess och vana händer slänger killen ihop den godaste omeletten vi ätit. Vi byter några ord innan Bintu lovar oss party under morgondagen.

Nästa kväll möts vi inte bara av en utan tre stycken grabbar. Den första tar på sig rollen som workingclass hero: Bintu. Hans ena kompis med korta gelestylade lockar och välskräddade tajta jeans har tagit på sig rollen som casanova. Han skryter om att han har en flickvän i Spanien innan han spenderar resten av kvällen i telefon med just henne.

Den tredje är på pricken lik Snoop dog i både utseende och attityd, fast med en indisk "buisnesscut"-frisyr. Han sitter mest hela tiden och lyssnar på indiska hits i den lilla köksradion som alltid står vid omelettståndet. Ibland bryter han tystnaden med djupa kommentarer som

"We don't know if we live tomorrow"

Allt medan Bintu outtröttligt fortsätter steka omeletter...

När kundströmmen sinat och det blivit lite senare ställer sig Bintu och Snoop för att dansa till indiska superhits som Dostanalåten. Bintu kör på mer östasiatisk "dansa-precis-som-alla-andra-trots-att-det-ser-mest-fult-ut" dans samtidigt som Snoop mest gungar till de icke närvarande beatsen. Kvällen blir lång och full av skratt och vi lämnar Kolkata tidigt morgonen efter.

Att få Marina att bada är inte det lättaste, trots kritvita stränder, 28 gradigt smaragdblått vatten på en tropisk paradisö står badkrukan tveksam kvar på strandkanten medan vågorna slår in. Allt detta är vardag på Andamarerna och Havelock Island.

Fortfarande före alla stora hotellkedjor och solstolar är det stor skillnad från många andra stränder i södra Asien. Det enda som stör lugnet i denna oas är öns fyrbenta invånare (och då inte korna). Runt om ön bor flertalet strandvovvar med fundamentalt olika personligheter.

På vägen till den lilla byn passerar vi alltid Mr Aggro: vovven som konstant skäller med samma intensitet och ilska. Som tur är räcker det med en pinne för att avskräcka. Utanför vårt boende hänger öns okrönta slampdrottning. Utrustad med sex hängtuttar som når till fotlederna (ingen överdrift) fick hon kvickt namnet Titsy. Efter sig har hon tre stycken små valpar. Titsy har flera gånger försökt adoptera bort sina valpar till de utvalda adoptivföräldrarna, alltså oss. Hon lyfter till och med in valparna genom en liten springa i vår strandhydda och en dag hittade vi en vilsen valp som inte kunde ta sig ut, inte en gång utan två gånger på en och samma dag. Anledningen till bortadoption var länge dolt i mörker innan Marina såg Titsy längs stranden. På äkta Linda Rosing- manéer hängde hon med granngänget och gläfsa trånande efter en av hanhundarna. Allt istället för att ta hand om sina egna valpar. Någon dag senare såg vi att en annan vovve förbarmat sig över de stackars valparna. Allt medan Titsy gör nya...