Lambada med Thomas

Senaste veckan har förflutit i sjukdomens tecken. Glada i hågen hade vi klarat av de första två veckorna (som brukar vara värst) utan någon typ av magsjuka. Glädjen räckte i 16 dagar 7 timmar och 3 minuter, sen hade flera legioner av otäcka bakterier brutit avspärrningen till Björns mage och dansade lambada av glädje upp och ner längs magslemhinnan. Lambadan kunde kännas hela vägen längs tunn- och tjocktarm...

Less Marina klockade till 14 timmars oavbrutet dansande, nytt Lambadarekord!

Utöver detta har vi hängt runt i det heligaste sikhtemplet som finns i Amritsar tillsammans med en trevlig sikh vid namn Tijander. En väldigt försynt man som med intresse gav oss en introduktion till den i Sverige anonyma sikhismen.

Vi passade även på att åka till en av de mest (ö)kända gränserna i världen, Wagha border mellan Indien och Pakistan. Dessa länder är inte bästa vänner utan har haft 2 krig de senaste 50 åren och var nära ett tredje så sent som 2000. Varje kväll samlas människor på båda sidor gränsen på stora läktare. Popcorn och läsk säljs och flaggor vajas, på den indiska sidan fanns även stora högtalare med discomusik och ett gäng hejarklacksbrudar. Alla i spänd förväntan på kvällens stora drama, nämligen gränsstängningen. I en vanlig människas öra kan detta låta lika oförklarligt som att folk titta på när Konsum stänger. Men här är det stort, riktigt stort. Likt ett hockeyderby skanderar klackarna Pakistan respektive Hindustan (Indien). Allting avslutas med att strutsliknande vakter på båda sidor stänger gränsportarna och publiken försöker bräcka motståndaren i hejarop.

Väl i Lahore bodde vi på ett hostel medan Björn fick vila upp sig i frånvaro av sikhtemplets mässande och plingplongande i stora högtalare (vilket är mysigt men lite jobbigt när man är sjuk). På hostelet bodde även förutom oss en svensk journalist, en skojig holländsk tjej samt Thomas di Leva i rysk version. Vissa människor tar resetillfället i akt för att bära andra och bekvämare kläder under resan. Thomas hade sparat ut håret till axlarna, skaffat en kaftan och skaffat en stor mage. Till och med ansikte stämde överens med gävlesonen. Pricken över i:et kom runt 10 tiden på kvällen då Björn, Marina, den holländska tjejen och en schweizisk tjej nästan somnat i sovsalen. Orena fioltoner går genom draperiet in i ryggmärgen, och visst är det di Leva som spelar !

Killen känns redan som en parodi på sig själv och förhöjer det hela genom att spela fiol, på kvällen. Varför man som icke violinist plockar med sig en fiol till Pakistan är en gåta, att vinna vänner? Violinvevandet höll på en dryg timme ackompanjerat av Thomas egna svordomar vid varje felspelning och ljudliga klagomål från de flesta andra på hostelet.

På morgonen kunde en tjuvtittande Marina och holländskan se att di Leva inte hade något annat bagage än just denna fiol och en tandborste.