Med snabel

Den tvåfiliga huvudvägen i gott skick har bytts till en mindre grusväg som bär spår från flera monsunsäsonger. De många byarna sammanflätade av risfält förbyts, till ett busklandskap med med utbredda stäpper likt en skalpen på en affärsman i övre medelåldern. Klimatet skiftar från en tropisk ångbastu med tröjan fastlimmad längs ryggslutet till en ökenliknande, torr hetta där luftfuktigheten är låg.

Den luftkonditionerade toyotabussen har avlösts till en militärgrön landrover som skulle uppnått folkpension i de flesta välfärdsstater. Likt en gammal gubbe som har svårt att ordentligt komma på benen, protesterar bilen när man vrider om startnyckeln. På kartan ser det inte ut att vara en särskilt respektingivande etapp vi tillryggalagt, till den kända nationalparken Yala.

Efter att skuttat omkring på flaket några timmar på denna dammiga flodbotten till väg, kommer vi slutligen fram till ett buskage med frodiga grenar som hänger ut över vägen. Chauffören slår av den gamla dieselmotorn. Till en början ser denna buske inte ut att vara särskilt olik från de oräkneliga som vi har passerat på vägen hit. Men plötsligt framgår det tydligt att skillnaden är uppenbar.

Först ser vi endast ett försiktigt rassel i lövverket, allt eftersom blir det tydligare att någonting drar i kvistarna med de sprödaste skotten. Är det en hjort, eller kanske en ödla som gömmer sig i buskaget?

Teorierna faller pladask när en noga utvald gren omslingras likt en pyton kring en mindre antilop. EN ELEFANT! brister alla passagerare ut i stum förtjusning, för att inte skrämma bort det stora djuret. Mellan grenverket kan vi urskilja de små, intelligenta och vänliga ögonen. Precis på samma sätt vi iakttar henne, studerar även hon den gröna järnhäst som bär tre bleka ryttare på sin rygg. Som klyschan beskriver står tiden stilla. Sakta rör hon sig närmare bilen för att till slut stanna fyra meter ifrån bilen innan hon lugnt tuggar vidare.

Elefanten har varit, och är fortfarande nära förknippad med människan under hela Sri Lankas historia. Enligt legenden red den första lankesen, guden Saman över Palksundet från Indien på just en elefant. Elefanten är också det enda djur som är tillåten att bära Sri lankas heligaste artefakt, tandreliken från Buddha. Även i religionen har elefanten en central plats. Speciellt den vita elefanten har krafter inneboende. För buddhister representerar den kontroll över det egna sinnet, i stark skepnad kan överkomma de största hinder. Inom hinduismen är den vita elefanten magisk, med förmåga att flyga och framkalla regn. Även en av de mest igenkända gudarna Ganesha (guden för tur, barndom och kunskap) bär ett elefanthuvud.

Några timmar på vältrafikerade vägar från den största staden Colombo finns Pinnawala. För de flesta har det vart en anonym stad fram till för ett par decennier sedan. Efter några elefanter skadeskjutits av bönder då de plundrat plantager på grödor, öppnades ett center för elefanter som inte längre klarade sig själva i det vilda. Elefanter föds inte som många djur med ett instinktivt kunnande om sin omvärld, utan måste precis som människor lära sig genom äldre individer. Inriktningen blev därför att ta hand om föräldralösa vilda elefanter, och hela centret döptes föjdaktligen till "Pinnawala elephant orphanage".

Här lever en flock på ca 70 ett förhållandevis ostressade elefanter i en park med dagligt morgonbad och vegetarisk buffé flera gånger dagligen. Enda distraktionsmomentet är den busslast med turister som varje dag kommer för att dokumentera elefanternas frukost för sitt semesteralbum.

På Sri lanka finns även fortfarande en hälsosam och stabil stam med 2-3000 vilda elefanter vilket är förhållandevis många på en ö ungefär lika stor som Irland. Det är också därför en av de bästa platserna som existerar att fortfarande med god chans att se elefanter i det vilda.

Precis som elefanten funnits i lankesernas dåtid och nutid ser det ut att finnas plats för den även i framtid.