Ute på den heliga ön Miyajima har vi samlats tillsammans med några dussin andra turister. Vi är här för att se solen vandra ner i havet bakom öns välkända torii, port i havet.

Ursäkta, hur gammal är pojken?

Bakom mig möts jag av en äldre herre i skjorta och välstrukna chinos. Två nyfikna och vänliga ögon betraktar mig bakom ett par stålbågar. Mannen heter Fumiki Gendo men presenterar sig som Fumi. Han berättar att han kommit till Hiroshima för att träffa sin bror, som han inte sett på länge. Han berättar vidare att han bett för sina föräldrar uppe i det buddhistiska templet på ön och pekar med en stadig hand mot en byggnad i den frodiga bergsluttningen. Jag frågar om Fumi har barn. Det visar sig att Fumis son dog i cancer för ett tiotal år sedan.

Efter en stund konverserande visar det sig att Fumi bor i samma stad som vi har som utgångspunkt i vår resa, Osaka.

Jag får ett prydligt japanskt adresskort i handen medan herren ivrigt och noggrant antecknar våra uppgifter.

Nara på fredag säger ni? Jag kanske kan boka om min almanacka

Han tar upp en anteckningsbok ur fickan. Det behöver du inte, säger vi och skänker en tanke till de bekanta som blir avbokade.

Det har hunnit blivit kallt i frånvaro av solen och vi får en kram av den energiske mannen innan vi skyndar hemåt.

När vi går och lägger oss torsdagkväll har vi inte hört från den härlige och något excentriske japanske mannen och tänker att det kanske inte var så lätt att boka om kalendern trots allt

Fredag morgon ligger ett mejl i inkorgen ”Today it is Nara day!” daterat 04:32

Vi hinner besöka det enorma och magnifika todaji-templet samt hälsa på stadens kändaste invånare, hjortarna innan innan vi möts med Fumi för lunch.

Det visar sig att Fumi gjort en reservation på en stadens finare restauranger, där de serverar exklusiva varianter av lokala specialiteter. När det kommer till notan är det tydligt att vi är gäster.

Vi hinner strosa runt det fina historiska centrum. Vi hinner även besöka ett ytterligare världsarvsklassat tempel där vår nyfunne vän agerar personlig guide.

Men vi får framförallt lära oss lite mer om den fascinerande mannen. Det visar sig att han både studerat juridik och gjort en lång karriär på Panasonic som möjliggjorde många utlandsvistelser. De senaste yrkesverksamma åren jobbade Fumi att förbättra det japanska varumärket och odla relationer i utlandet.

Jag ser mig själv som en japansk kulturell ambassadör

Efter en hel dags utflykter i Nara historiska centrum sitter vi på pendeltåget tillbaka mot Osaka. Jag frågar fumi hur många syskon har du?. Jag ser hur det glada och vänliga ansiktet blir sorgligt.

Jag hade fyra syskon men min äldste bror dog vid atombomben.

Jag beklagar verkligen säger jag, vi kan prata om något annat i fall det är jobbigt för dig.

Fumi fortsätter, utan att tveka

Det var en augustimorgon, och klockan var 08:15.

Min storebror och grannpojkarna var ute och lekte mellan husen. De såg något i himlen som hängde från en fallskärm. Den färdades långsamt mot backen, ingen visste vad det var.

Min brors kläder brändes fast mot huden, han och grannens barn dog direkt. Min bror var tolv år gammal. Vi åkte till Hiroshima och fredsmuseet för att hälsa på honom.

Fumi visar mig en bild på telefonen. Det är en bild inifrån atombombsmuseet. Den visar ett bronsplakat med information och två stycken söndertrasade byxor och skjortor i barnstorlek.

Det här är min bror. Till höger ligger pojken i huset bredvid.

Jag känner hur en stor klump växer halsen och jag har svårigheter att hålla tillbaka tårarna.

Jag var fyra år. Jag kom ihåg att mamma blev blind i samband med detonationen.

Efter några dagar tappade hon all hud på båda armarna.

Jag känner hur en tår rinner ner längs kinden. Tack för att du delar med dig är det enda jag lyckas få ur mig

Det är därför viktigt för mig att det blir fred. Jag har jobbat hela mitt vuxna liv för att bygga broar mellan människor. Jag gillar att visa upp Japan utomlands och jag gillar att besökare får en bra bild av landet när de är här.

Jag samlar mig och säger Det är fantastiskt är du är så hoppfull och positiv trots all tragik du upplevt, många människor skulle blivit bittra

Han skrattar och tittar återigen på mig med sina vänliga bruna ögon

Tusen tack för idag, här måste jag av det är mitt stopp.

Han lämnar oss med ett handslag och ger speciellt Ingemar ett ordentligt farväl, innan han kliver av tåget.

Allt faller plötsligt på plats. Ingemar är i nästan samma ålder, lyckligt ovetande om krigets fasor. Kanske är det just därför Fumi sökt kontakt med oss på ön för flera dagar sedan, i ett annat liv hade han också fått den barndom han förtjänade.

Ett fantastiskt möte med en enastående människa.