En vänlig jätte

Tidigt en onsdagsmorgon sitter sju förväntansfulla främlingar i frukostserveringen och sippar på sitt kaffe medan de tittar ut över den molniga hamnbukten. De två tidigare dagarna har den tropiska stormen Andrea bevisat sin makt, fortfarande ligger gångbanorna i den lilla byn under några centimeter djupt vatten.

Jag är ledsen men det kommer inte bli idag, säger en stadig italiensk dam i 50 års åldern. Onny äger och driver det lilla hotellet som är beläget mitt i en trädgård av lummiga palmer och blommande buskage. Mellan dem slingrar sig en stig av prydligt krattad snäckvit sand. Den uppsluppna stämningen förbyts till ett besviket nickande medan de sista bitarna av croissanten sköljs ner av nypressad mangojuice.

Över de lågmälda diskussionerna hörs den ljudliga kanadensiska aktrisen Michelle, hon har kommit hit tillsammans med sina kompisar Kayla (från Malaysia) och Viola (från Polen). Innan resan till Mexiko besökte Michelle en sierska för att undersöka framtiden. Sierskan kunde sammankoppla Michelle med ett personligt kraftdjur, valhajen. Med efterforskningar kunde Michelle liksom vi andra konstatera, att ett av de bästa ställena i världen att möta denna varelse är Isla Holbox.

Anledningen finns just öster om Isla Holbox i norra Yucatan där strömmar från mexikanska golfen och karibiska havet möts. Under sommarmånaderna föder de näringsrika strömmarna mängder av plankton som i sin tur lockar de vänliga bestarna. Inom detta område finns en av de största och tätaste samlingarna valhaj i världen.

De är sista dagen för oss att åka ut på denna snorkeltur, säger Michelle. Imorgon flyger vi vidare till Havanna. Men jag tror vi kommer boka om biljetterna, det här är viktigt för mig säger hon och tittar för en stund allvarligt på mig. Den allvarliga sidan försvinner fort.

Du vet jag ser t.o.m ut som hajarna, titta på mina prickar här på ryggen fortsätter hon och pekar på tre födelsemärken nära höger skulderblad.

Vi pratar en stund till innan jag moloket vandrar tillbaka till hyddan för att hämta laptopen med anledning att se om vädergudarna är på vår sida imorgon. Datorn hinner endast till inloggningsskärmen innan Onny kommer förbi med andan i halsen.

Samla ihop er utrustning och skynda er till båten, piren har öppnat! Ett förväntansfullt sorl av försiktiga glädjeyttringar sprider sig över strandserveringen. Kapten på piren tycker fortfarande det är på gränsen till för dåligt väder, så om någon frågar är ni på väg till mangroven för att titta på flamingos.

Innan vi vet ordet av delas åksjukepiller ut och vi har fyllt i papper med närmaste anhörig och blodtyp.

Till en början verkar turen på den 450 hästkrafter starka RIB-båten bli lyckosam. Vi ser både ett par delfiner och några kärlekskranka havssköldpaddor. Sedan tilltar vågorna och ingenting händer. Efter en timme börjar vi misströsta och somnar till vågornas vaggande.

Plötsligt ropar en av guiderna till, vänster klockan 11. I nervös förväntan sitter vi alla och hoppas.

Jo, mycket riktigt kan en sicksackande rörelse antydas bryta vattenytan ett femtiotal meter bort. Det är ett ungdjur, ca 15 år gammal och enligt kaptenen uppskattningsvis 5 meter lång.

Gör er i ordning, vi simmar i par om två ropar guiden. Ta ut en riktning där hajen är på väg och simma fort ditåt. Simmar ni rakt mot hajen får ni på sin höjd se en stjärtfena.

Strax är det vår tur att hoppa i det mörkgröna vattnet. Vi sätter oss på den uppblåsta kanten och hinner just justera masken innan guiden vrålar GO, GO, GO!

Vi simmar allt vad vi kan mot målet, och plötsligt kan man se en enorm prickig vägg som rör sig. Vi känner oss väldigt små när vi närmar oss hajen. Till slut är vi inte mer än 1,5 meter från det mäktiga djuret. Hela vårt vänstra synfält blockeras av denna fantastiska skapelse. Lugnt paddlar denna jätte vidare, vi får kämpa allt vi orkar för att ens hinna med. Inom kort ser vi inte mer än en stjärtfena som försvinner bort i de okända mörka vattnet.

Utmattade, med darriga ben och en euforisk känsla i hela kroppen kliver vi ombord på båten.