Välkommen till paradiset

Den grovt överviktiga busschauffören med välkammad mustasch ger oss höjt ögonbryn och ett björnlikt grymt, Öh!. Det kan bara betyda att här, bland tusentals mangroveträd och på en grusig parkeringsplats är vår slutdestination.

Den gamla bussen av samma årsmodell som oss gör ett bestämt stopp och delar av det torra dammet yr. Några tonårstjejer med skoluniform, en gammal gumma och en knippe med nyplockade hellakonior lastas av bussen som bevisligen har fler användningsområden än turisttransport. På den annars ödsliga grusplanen kan två silhuetter uttydas.

De första visar sig tillhöra den inte alltför energiske busskontrollanten med tillhörande plaststol och kontrollista. Sen går det inte många bussar hit heller. Den andra personen är en desto piggare yngling på lätt motorcykel. Jag kan visa er ett bra ställe att bo på säger han, innan han hejdar sig och fortsätter

Välkommen till Rio Lagartos.

Här, utanför blickfånget för de miljontals turister som årligen besöker Yucatan ligger den lilla obetydliga fiskestaden Rio Lagartos. Utflödet från den närliggande flodmynningen har skapat en näringsrik bukt som kan försörja ett hundratal fiskare.

Under kvällens promenad längs den lilla småbåtshamnen stiftar vi bekantskap med några av byns fullfjädrade invånare. På träpelare runt om de fiskebåtar som just lossas, har några bruna pelikaner samlats i förhoppning om att fisk ska slinta ur fingrarna på yrkesfiskarna. Ett tjugotal meter över våra huvuden, svävar majestätiska fregattfåglar på de svaga men svalkande brisarna från havet.

Det är inte bara fåglarna som iakttar arbetarna. Lutade mot ett limegrönt hus med rosa knutar ligger fem tjocka män med kepsar uppstaplade. Hur länge de legat här, hur de rullat hit men framför allt varför de ligger här får vi aldrig reda på.

Här byter vi några ord på knackig spanska med några män med karga, men vänliga ansiktsdrag. De lovar att ta oss ut till stadens attraktion, den grunda och fågelrika lagunen. Vi bestämmer att träffas kommande morgon.

Några timmar senare lägger sig mörkret över byn. Temperaturen är fortfarande het, likt en bil som inte stått i skuggan en varm sommardag. Ett dussintal killar i de övre tonåren har samlats kring den lilla basketplanen på det enda torget. Detta för att barbringade spela fredagsmatchen, likt andra fredagar innan.

På bänkarna runt torget sitter nykära par omslingrande.

Upplysta av det återkommande ljuset från byns vita fyr, stuvar några fiskare ihop nattens fångstredskap och ger sig sedan ut över den stilla lagunen.

Ljuset från lanternorna ser ut som eldflugor på den annars nattsvarta kvällshimlen.

Tidigt nästa morgon beger vi oss ut med en väldigt sällskaplig och snäll man i övre medelåldern. Den sköna morgonluften hinner knappt vädra vår skalp innan vi saktar in. Några fregattfåglar ser förvånat på hur vi parkerar båten, bara någon meter från grenarna där de sitter och väntar på dagens första vindar. Utpräglade flygakrobater livnär de sig antingen genom att plocka fiskar direkt ur vattnet, eller genom att råna mer akvatiska fåglar (t.ex skarvar) på sitt byte i luften.

Aktersnurran dras igång och vi fortsätter in genom den markerade öppningen i mangroven.

Över den lummiga träskvegetationen ses plötsligt ett rosa streck längs himlavalvet, detta är det första tecken vi ser av naturreservatets mest kända invånare.

Några hundra meter längre bort står, vad som till en början ser ut som ljusrosa fiskebojar. När vi kommit närmre kan vi tydligt urskilja att det är flamingos som trampar runt i den grunda, dyiga botten. Det är svårt att avgöra om denna fågel verkligen är vacker eller ful, vi kan dock enas om att den är otroligt fascinerande.

Några av de större fåglarna i flocken uppmärksammar oss genom ett gåsliknande läte. Sakta tar vi oss med årors hjälp närmre, till slut skiljer det inte mer än ett tiotal meter till de närmsta fåglarna. Vid det här laget har några börjat flytta sig i en gångstil som skulle kunna tillhöra Basil Fawlty. Vi ger oss av för att inte störa ytterligare.

Tätt innan vi lämnar parken målas himlen rosa av en enorm flock flamingos som passerar tätt över våra huvuden, för att sedan försvinna bort över skyn.

Detta är bra nära paradiset tänker jag och ler.