Hermans håla

En vecka senare och vi har letat oss vidare i det otroligt vänliga, artiga och billiga landet. Ingenstans har vi sett en skymt av de småbusar och den illsinta befolkningen som vissa varnade oss för innan vi kom hit. På det hela taget kanske ett av de mest underskattade länderna någonsin.

Likt en smörklick i botten på en varm teflonpanna ligger Veracruz centrum placerad i en nästan löjeväckande och ofrånkomlig hetta. Här står vi ut lagom länge för att bekanta oss med den vidsträckta, trevliga strandpromenaden och det mystiska och intresseväckande kolonialfortet. Här hinner vi också smaka på de utsökta läckerheterna från bukten, fisk har sällan smakat så gott.

Vi bokar en tidig morgonbuss för att försöka undkomma den värsta hettan under följande dag. Vi reserverar plats på ett av de otal bussbolag som länkar de norra och södra delarna av landet.

Några timmar senare slår vi oss ner i ett av de 24 luxuösa sätena med tilltagen bredd och stoppning.

Strax efter att chauffören rattat ut bussen ur den lilla stationsplatsen, slumrar vi till. Efter några mindre stopp för tankning och för att släppa på passagerare rullar vi vidare i ett par timmar. Därefter kommer bussen till ett tvärt stopp. Då trafiken i båda riktningarna är igenproppade resonerar vi att det måste vara en större olycka som inträffat.

Tiden går.

Efter tre timmar börjar andra passagerare som är angelägna att komma fram, skruva på sig. Runt bussen kan man se lastbilschaufförer som tröttnat på värmen i kupén och har sökt sig ut i vägrenen för att byta några ord med andra lastbilschaffisar. Några lokala egenföretagare på moped med tillhörande värmeisolerande box, tog tillfället i akt och försörjde de hungrande chaffisarna (och busspassagerarna) med ugnsbakade smördegknyten av skinka och ost. Tortillas med biff och ägg samt förfriskningar kylda på stora isblock serverades också. När lagret av varor tagit slut försvann de lika fort som de kommit genom de vidsträckta sockerplantager som kantade båda sidorna av den fyrfiliga motorvägen.

Vid det här laget låg irritationsnivån hos de stressade passagerarna på en klart kännbar nivå. Några ringde bekanta för att försöka ta reda på vad som hänt. De blev inte lika glada för svaret.

Dörren öppnade sig och liten samling av bestämda fötter letade sig fram i den lilla luckan mellan personbilar och långtradare. Hundrafemtio meter längre fram kunde anledningen till stoppet tydligt urskiljas. En grupp lokala bönder tyckte att just denna onsdagsmorgon kunde vara en god ide att parkera sina traktorer, skördemaskiner och lastbilar på den största vägen i området. Runt omkring på de fastkedjade traktorerna låg det mexikanska bönder som ansåg att denna väg passade ypperligt för lunch-siestan. På de enorma fordonen hängde vita sänglakan, målade med inte så smickrande ord om president Felipe Calderon.

Således en protest tagen direkt ur franska demonstrations-handboken.

Trots idogt medlande från andra lastbilschaufförer och arga busspassagerare om att förlägga siestan på annan väg, ville bönderna fortsätta slumra på vår väg. Det dröjde fram till kvällen, några polisbilar som hotade om att visa sina fina batonger för att övertyga bönderna om att det var bekvämare att vila på annan, anvisad plats. Många bönder tyckte detta verkade vara en behändig lösning med tanke på det hårda golvet på polisstationen som väntade.

En tidig morgon rullar vi till ljudet av cikador och nyvakna vrålapor, in i den lilla djungelstaden Palenque. Denna stad är på många sätt en sista utpost, dels för att det är utgångspunkt till många kända mayatempel i den omgivande lacandondjungeln som sträcker ända till Guatemalas gräns. Men det är också för att zapatistrebeller fortfarande existerar i skogarna, om än i mycket mindre omfattning än förut.

Trots detta, eller kanske just på grund av detta är det en väldigt avslappnad och mysig stämning i den djungelomkramade staden. Dagen efter tar vi en kollektiv taxi till den mest kända ruinen med samma namn som staden, Palenque. Här slås vi av makalösa vyer, men ser också papegojor och möter Herman (namnet enligt Marina).

Herman, den lilla leguanen som bor under trappan till 'Temple of the Foliated Cross'. Han ser något förnärmad ut när vi stör morgonens tillfälle att sola och iakttar oss noga innan han lägger sig tillrätta på sin stenveranda.

Samma tanke går genom våra huvuden: 'Det går att bo sämre'