Dzong

Något som är väldigt viktigt i Bhutan är traditioner. Fortfarande finns det en hel del platser och tillfällen som kräver att bhutaneserna använder nationaldressen gho/kira. För männen innebär det en dräkt ganska lik den japanska yukatan, fast med kraftigare tygkrage och långa dubbelvikta ärmar på överkroppen. På underkroppen shortsliknande kort kilt och knästrumpor. Kvinnorna har en nättare, mönstrad sidenjacka på överkroppen och en långkjol.

Det som är roligt att se är att det inte känns som ett tvång att bära dessa kläder. Många personer väljer att bära nationaldräkten även i fritiden, på jobbet och vid middagar med familjen. Lite uppfriskande att se ett land där traditionella kläder inte hunnit blivit utkonkurrerade av den snygga, men lite tråkiga mörka kostymen.

Traditionerna lever också kvar i arkitekturen. Utanför Thimphu byggs hus nästan uteslutande i den gamla skolan med timrad stomme och flera lager hårt torkade lerväggar. Mycket kärlek läggs på den intrikata målningen av takbjälkar samt skyddande heliga figurer på utsidan av väggarna.

Lite förvånande är storleken på husen, även hus i de minsta byarna har som regel minst 10 rum i 3-4 plan. Det hela förklaras dock med att konstruktionen är en kommunal angelägenhet för byn och att det därför är lättare att bygga ett större hus. Under större delen av Bhutans historia levde bönderna just så; som självförsörjande små byar och med begränsad styrning av en nationell centralmakt.

Vi gjorde ett besök på ett historiskt museum där vi kunde se hur folk hade levt och fortfarande lever. Utrymmet längst ner användes främst till förvaring av jordbruksredskap samt bostad för grisar och höns. Tanken med att ha djuren boende i huset var att de skulle fungera som en primitiv golvvärme, säkert inte helt luktfri sådan. I mittenvåningen fanns den öppna spisen och många rum som agerade förråd av spannmål. Längst upp fanns sovrummen för hela familjen. Slutligen fanns det ett altarrum som var tillräckligt stort för att hysa besökande munkar.

Under början av 1600 talet var en tid av förändring då de ledande personerna i landet insåg att de malariainfesterade lågländerna i söder och de höga bergen i norr inte var nog för att skydda mot krigskramlande grannar. Det ritas på en helt ny typ av byggnad, en dzong. I krigstid skulle det fungera som en svårintaglig större fästning. I fredstid skulle i det ena halvan husera det regionala styret samt rättsväsendet, i den andra halvan skulle det finnas gott om plats för ett större tempel.

Dzongarna visade tidigt sin nytta mot anfallarna, ofta tibetaner. Lokala bönder hjälpte med konstruktionen, och dzongarna växte föjldaktligen upp som svampar runt om hela Bhutan. Bara 50 år senare fanns dessa imponerande byggnader rikligt förekommande i alla fylken. Och kanske var de, i kombination med de otillgängliga topografin ett svar till varför Bhutan var ett av få länder i sydasien som aldrig koloniserats.

En tidig gråmulen morgon beger vi oss mot den imponerande byggnaden som dominerar det lokala landskapet. Vi promenerar över den breda, välbevarade träbron som markerar ingången. Vakter i färgglada dräkter är placerade på vardera sida av den massiva dörren i cederträ. På andra sidan dörrposten brer ett torg av regnvåt granit ut sig, från yttersta höger till vänster dominerar det vårt synfält. Höga vita murar ramar in torget. Längst ner skapar bönehjul en röd-blå bård på den canvaslikanande väggen. I mitten av torget reser sig ett enormt fyrlikande torn sig över resten av gården. Halvvägs upp på sidorna pryds det av intrikat snidade fönster som vetter mot de centrala delarna av staden. Utanför tempeldelen hastar några munkar förbi i sina vinröda kappor.

Än i dag används de olika dzongarna som de ursprungligt var tänkta. Här ifrån fattas fortfarande en stor del av viktiga politiska beslut, många får fortfarande sina domar förkunnade och templen är minst lika levande som för 400 år sedan. Precis som i historien finns hela tiden det buddistiska traditioner med som ett fundament, vare sig det handlar om färger på nationsflaggan eller ideologi för ekonomisk utveckling av landet.