I åskdrakens rike

Som ni säkert förstått har vi verkligen tyckt om Bhutan. Det var dock ingen kärlek vid första ögonkastet, till en början tyckte vi folket här var reserverade och blyga. Det var svårt att nå runt den artighetsmur som existerar i så många asiatiska kulturer.

Vartefter vi stannade i landet föreföll blygheten vara mot folk i allmänhet snarare än mot utlänningar i synnerhet. Kanske har det att göra med att så stor del av landet är sparsamt befolkat och att man fortfarande i stor del av landet bor och umgås i mindre byar. Efter vart såg vi mer och mer av den speciella humor som så många här besitter. Något som är väldigt lätt att tycka om, lite retsam men hela tiden med varmt hjärta.

Det är fantastiskt att vi fortfarande inte har några problem att komma i det innersta av tempel under en bön, få se de heligaste av artefakter utan misstankar. Eller få känna en varm känsla av tillit och gemenskap.

Det enda som fortfarande stör mig  att det  vart svårt att få folk runt dig att känna sig jämbördiga, kan handla om saker som ett konstant dörröppnande. Eller att man sällan (aldrig) äter tillsammans med de folk man besöker landet tillsammans med. Lite av det indiska klassystemet som spillt över, eller kanske bara en effekt av att indier är den största turistgruppen.

Jag tycker att det finns något demokratiskt och kanske ur-mänskligt att sitta ner och dela en måltid tillsammans. Har heller aldrig haft mycket över för uppassning. Generellt får jag ut mycket mer av ett besök i ett land då jag kan möta människor på samma nivå, än att ha någon som svansar efter mig och ska passa upp.

Det är då svårt att komma nära människor. När de svarar på mina nyfikna frågor av tvång istället för att prata med mig av egen nyfikenhet. Trots detta känns som att folk här inte är rädda att dela med sig av vad de tycker, tänker och känner istället för att säga det som de tror att jag vill höra.

Sista kvällen sitter vi på ett hotell i Paro och blickar ut över dalen. Lamporna slocknar i de små  fönstren och de förvildade gatuhundarna har börjat sina nattliga symfoni. Den upplysta klosterborgen vakar över den lilla staden. Vår guide Rinchen närmar sig med ett lurigt leende, efter honom kommer vår chaufför Minjur smusslande någonting bakom ryggen.

Jag kan skymta en återbuteljerad romflaska.

"Det här är lokalt brännvin, gjort av piss (eng: pee)". Jag skruvar lite bekymrat på mig och tänker att bhutaneser är verkligen hardcore, de jäser alkohol av urin.

Sen frågar jag skämtsamt; "åsneurin?"

"No pee, PEACH!" svarar Rinchen med ett skratt. Jag andas ut lite.

Samtidigt vet jag, lokalt brännvin kan verkligen vara ett lotteri. Alltifrån lättdrycket och inte alltför starkt, till rena rama raketbränslet som får tequila att likna äppeljuice. Dessutom är det aldrig läge att säga nej, då du som gäst (speciellt långväga) förväntas dricka. Som tur är var detta drickat av den lite lättare varianten.  Vi avslutar vår kväll med flertalet nubbar, skrattandes åt dråpligheter och med retsamma, hjärtliga skämt.

Nästa dag  kryssar det lilla passagerarplanet upp mellan bergstopparna. Jag bläddrar vi igenom de senaste bilderna på kameran och tänker tillbaka, på vårt egna Shangri-La.

På återseende, Bhutan!