Röster från Kairo

Klockan är inte mer än halv åtta på kvällen, men ankomsthallen är förvånansvärt öde. De välputsade, blanka granitskivorna i golvet ger intrycket av att det inte vart särskilt många resenärer tidigare under dagen heller.

Forsberg welcome står det på en skrynklig utskrift med uppförstorade bokstäver. Typsnittet är daterat, som från en svunnen tid då ordbehandlarna hade ett tiotal att välja på. En medelålders man med högt hårfäste ler mot oss och vinkar sedan med hela handen. Welcome Cairo! säger han på bruten engelska. I am Wahid.

Han tittar lite nyfiket på våra T-Shirts; You not cold? Det har hunnit bli vinter i Egypten och Wahid själv är klädd i en långärmad ulltröja. Nej vi fryser inte alls försäkrar vi. Det är lika varmt här på vintern som det är hemma hos oss på sommaren. Wahid skrattar. På asfaltsplätten utanför är det lite mer liv. En hel del bilar står dubbelparkerade med ordentliga repor längs framlysen och kofångare, vittnande om alltför optimistisk parkering vid tidigare tillfälle. Vi lämnar lite av lacken i en parkerad bil, noterar krocken och kör därefter vidare, en buckla rikare.

Vi hinner inte ens ut på den stora motorvägsleden in mot stan innan Wahid börjar spy galla över det muslimska brödraskapet och dess ledare Mohammed Mursi: De skurkarna! Vi hade det hyfsat innan de skulle förstöra allt. Dem kallar det för demokrati, jag kallar det för korruption. Sedan Mubarak försvann blev det bara skit, alla turister försvann och ekonomin blev jättedålig. Många vågade inte ens gå ut på gatorna. Men det är mycket bättre nu när dem kastat skurken Mursi i fängelse. Nu är det lag och ordning igen.

Men var det ingenting som blev bättre av demonstrationerna frågar jag. Nej svarar Wahid snabbt och ärligt. Här är förresten ett häftigt hus säger han och byter ämne. Det var öken här för två hundra år sedan, sedan fick "Baronen" en ide att bygga en villa. Han hade vart stationerad i både Indien och Kina, så han tog inspiration av det och byggde en villa i indisk stil. Och nu är det inte öken längre.. säger jag. Nu är det definitivt inte öken längre säger Wahid.

Bilen stannar vid ett rondell omramas av sekelskifteshus med välvda fasader och franska balkonger. Skulle det inte vara för den av smogen kraftigt missfärgade och lortgråa fasaden, kunde det lika gärna varit en gata i Paris. Sex våningar upp i en ranglig hiss hittar vi vårt lite kantstötta men väldigt vänliga hotell. Personalen är lite mer diplomatiska än Wahid, men det går inte att bortse från att de sista åren har varit tuffa.

Ett stenkast från hotellet ligger Midan Tahrir, eller Tahrirtorget. Det var centrum för de regeringskritiska demonstrationer under både arme- och regeringschefen Hosni Mubarak 2011 samt under regeringschefen Mohammed Mursi 2013.

I ena änden ligger det terrakottafärgade egyptiska museet, världsberömt för sina ovärderliga samlingar av antika egyptiska skatter. Här pågår verksamheten tillsynes helt opåverkat.

Pensionerade egyptiska akademiker med vattenkammat hår och välborstad mustasch försöker ivrigt att sälja in sina standardiserade rundturer av museet. Turgrupper av ryssar och amerikaner avnjuter den lilla lotusdammen på framsidan och några städare skurar frenetiskt på ingångens bronsskyltar.

Det utbrända skelettet av Mubaraks högkvarter står i en annan del av torget. Det går fortfarande tydligt att se sotet efter lågorna på den jättelika betongkolossen. Man behöver inte se sig omkring länge för att konstatera att militären inte är roade av fler missnöjesyttringar. Bakom några taggtrådshinder står ett tjog med tungt bepansrade armetransportfordon. Besättningen sitter redo att ingripa.

Denna del av Kairo är den enda del av staden där man kan se några som helst spår efter händelserna för några år sedan. Överallt annars är det som historien inte har inträffat. Ska sanningen fram så vet jag inte om jag någonsin känt mig så säker i en stad av denna storleken.

Känslan är snarare en gemytlig småstad i en jätteförpackning. De vi möter är genuint glada för de få turister som kommer och överallt är befolkningen nästan överdrivet mån om att vi ska trivas. Dels för att de vill att vi ska få ett annat intryck än nyheternas bild. Men också för att många direkt eller indirekt drabbats hårt av de senaste årens krasch i den egyptiska besöksnäringen. De allra flesta är  dock överens om att landet äntligen börjar komma på fötter.

En sval bris slår emot ansiktet. På avstånd kan vi höra trafiken och stadens myller. I horisonten höjer sig en kulle över den övriga bebyggelsen och den ockrafärgade ökensmogen. Toppen av kullen kläs av en imponerande försvarsmur och i mitten finns en bullig byggnad med ståtliga minareter. Det är tydligt att inspirationen kommit från Hagia Sofia.

Hela byggnaden, Citadellet i Kairo och började byggas under korsfararnas bane Saladin på 1100 talet (stora delar är nyare, däribland Hagia Sofia kopian vilken färdigställdes på 1800 talet). Saladin beskrivs dock inte bara som en typisk krigarregent utan är även känd för sin öppenhet, ödmjukhet, generositet och vishet.

Anledningen vi kan se så långt som till citadellet beror på att vi befinner oss i toppen i minarettornet till Ibn Tulun-moskén. Det är Kairos äldsta moské. Till skillnad från andra moskéers ofta pråliga exteriör har den ett minimalistiskt uttryck med en avskalad innergård fylld med vit singel. Minareten har fått sin inspiration av babyloniska ziggurater, med trappa väl synlig på utsidan.

I trappan på väg upp till toppen springer jag in i en tjej med brett leende, mörka solglasögon och en stor stråhatt till skydd mot solen. Välkommen till Kairo, säger hon. Det är en mysig stad trots dess storlek säger jag. Ja jag vet, Kairo är inte så hemskt som alla säger. Det är lugnt nu. Det visar sig att tjejen arbetar som guide vanligtvis, vilket jag möjligtvis kunde gissat med tanke på den felfria engelskan med brittisk accent.

Men trots att det är lugnt kommer inte folk hit, hur kommer det sig att människor vågar åka till Kenya och Thailand trots politiska oroligheter, men inte hit?

Jag ställs lite av frågan men svarar att det säkert har med reseförsäkringar att göra, och bilderna från Kairo för några år sedan. Fast våldet var ju aldrig riktat mot turister? Och det fungerar ju smidigare än någonsin att ta sig runt i landet...

Visst. De olika länderna gör väldigt olika bedömningar när det gäller Egypten just nu, brittiska och danska staten  är betydligt mer liberalt i bedömningen av säkerhetsläget än den svenska. Normalt brukar det inte vara så, i andra regioner och länder med problem brukar bedömningarna ofta vara samstämmiga.

Är det så att arabiska länder döms hårdare?

Det kan säkert vara så.

Synd säger hon.

Synd säger jag.