Nilflodens folk

De små ädelstenarna är varsamt insydda i en örnliknande fågelsilhuett. Den hårtrådstunna guldtråden är noga fäst med prydliga stygn längs basen av guld. Några solstrålar letar sig in genom några små gluggar i taket. Med deras hjälp kommer stenarna till liv, små solkatter dansar över stenarnas noga slipade yta. Ett intrikat arbete som tyder på stort hantverkskunnande och väldig skicklighet i smyckessmide. Kvalitetsmässigt hade det kunna vara en sekelskiftsbrosch från Cartier, saken är bara att broschen är 3000 år äldre än den franska smyckestillverkaren.

Alla de äldsta civilisationerna har växt fram i floddalar. Induskulten grundades kring Indus, det kinesiska riket vid Huanghe och Mesopotamien vid området mellan Euphrates och Tigris. På samma sätt gav Nilen liv till öknen och en civilisation kunde frodas av dess cykliska översvämningar och därför bördiga floddalar. Med Nilens hjälp kunde en kulturel och teknologisk supermakt födas.

Afrikas äldsta bevarade byggnader ligger i den lilla bortglömda hålan Saqqara söder om Kairo. Vi hade inte tid under vårt besök utan fokuserade på de nyare, men större versionen i Giza. Några av jordens allra mest ikoniska byggnadsverk.

Sedan urminnes tider i Egypten har konflikten mellan floddeltat och övre floddalen. Rivaliteten mellan kobran och gamen, mellan Memphis (Kairo) och Thebes (Luxor) har varit central. För att bli framgångsrik farao krävdes att lyckas ena de båda. Om deltat var civilisations vagga så var det i floddalen som riket blomstrade. Det var här som den huvudsakliga huvudstaden var belägen, och det var också härifrån som det mest berömda faraonerna härskade.

Idag är Luxor en dammig håla som har sett bättre dagar, de överväxta flodkryssningsbåtarna ligger parkerade längs strandbanken. Stans ekonomi har uteslutande byggt på turistintäkter. Från att med egyptiska mått vara ganska välmående, rasade allt som ett korthus när turisterna försvann för några år sedan.

Det stora dragplåstret i Luxor stavas Karnak. Den enorma nationalhelgedomen byggdes under 1300 år av faraoner, var och en satte sin personliga prägel på templet. Tempelområden var massivt i en skala som är svår att greppa. Under sin makt hade det 400,000 boskap och över 80,000 slavar. Dessutom kan dagens tre största katedraler kunde rymmas på tempelområdet.

Det mest berömda delen kanske är den häpnadsväckande hyppostylhallen. Över 100 enorma pelare skapar en skog av kolosser, vilket är menat efterlikna vildvuxen papyrus som sträcker sig mot solen. Sidorna är täckta med hieroglyfer och gudaavbildningar från den egyptiska panteon. Särskilt förekommande är gudarnas patriark Amun och himmelns gud Horus, den senare avbildad med falkhuvud. Längs templets sandstensväggar finns vittnesmål från vardagen bevarade i både bilder och skrift.

Om Karnak kan ge oss en fragmenterad inblick i det antika vardagslivet så kan lämningarna på andra sidan floden berätta om livet efter döden. Många faraoner byggde ståtliga gravtempel för att de skulle bli ihågkomna långt efter sin levnad. Ett av de mest underliga tempel är Deir-el-bahari. Trots att det är 3000 år gammalt är det nästan modernistiskt i utformningen, det liknar inte något annat tempel i närheten. Templet var också byggt till en ganska ovanlig regent, nämligen drottningen Hatshepshut.

Hon var den allra mäktigaste kvinnan i Egyptens historia.  På utsökta basreliefer kan man både se drottningen färdas till Punt (nutida Sudan) och som gravid omgiven av den grodhövdade barnmorskeguden. Inte bara hennes liv var märkligt utan även hennes död, drottningen föll till slut offer för den cancerogena hudlotion hon använde.

Varken Hatshepsut eller någon annan regent begravdes dock i sina gravtempel. Ståtliga mausoleum innebar ett problem, de attraherade tjuvar. Detta var precis vad som hänt i Memphis, där gravplundrare tömt pyramiderna på värdefulla föremål. Därför grävdes gravkammare ut i de karga bergen öster om luxor.

Här skulle faraonerna få frid i efterlivet genom att gravarnas ingångar finurligt gömdes av rasmassor. Gravarna klarade sig också bättre, initialt. Efter tiden stagnerade det egyptiska riket och en kollapsande centralmakt kunde inte längre hålla gravplundrarna stången. Under de sista århundraden före vår tideräkning tömdes de värdefulla gravarna på skatter innan de åter föll i glömska. Prästerna kunde bara panikslaget se på. För att rädda de kungliga mumierna, fördes de till klippgrottor längre upp i bergen där varsamt lindades om och gömdes. Och glömdes.

I början och mitten av 1800-talet bokstavligen exploderade intresset för antika Egypten hos franska och brittiska arkeologer. Mycket i samband med den europeiska annekteringen av Egypten. Många obelisker stals och fraktades till de europeiska metropolerna. Det var också nu som franska arkeologer lyckades hitta de första bortglömda gravarna i den till synes oansenliga dalgången öster om Luxor.

Bakom gruset och dammet gömdes sig bokstavligen dörren till en annan värld. Färggranna muralmålningar i liknande tema. Farao balsameras av guden Anubis med sjakalhuvud innan hen bedömdes och togs omhand av underjordens gud Osiris. Gravarna som fransmännen hittade var förutom målningarna tomma.

Det dröjde nästan hundra år innan genombrottet skulle komma. Efter många års letande var Howard Carter på randen att ge upp sina försök när han ramlade på en gömd ingång, 4 meter under den sedan antiken kända gravkammaren till Ramses V. I tre massiva samt förgyllda träskåp doldes en mänskoformad kista av rent guld. I den låg pojkkungen Tutankhamon. Tutankhamon var en mindre, men långt ifrån betydelselös farao under det egyptiska rikets glansdagar. Under sin tid hann han stabilisera riket genom att gå tillbaka till de gamla gudarna som hans föräldrar Akhenaten och Nefertiti förkastat.

Totalt fanns det över 1500 föremål i kung Tuts grav, många av dem förgyllda. Det tog Carter över 10 år att gräva ut graven och sortera alla förmål. Det är än idag den enda intakta gravkammare som hittats i dalen. Idag är Tutankhamon den enda mumie som fortfarande vilar i sin rättmätiga grav i konungarnas dal.

Tutankhamons ikoniska begravningsmask och de andra guldföremålen finns dock inte längre att beskåda i Luxor utan numera på egyptiska museet i Kairo, där det fortfarande går att förundras av de avancerade guldarbeterna.