I Darwins fotspår

De vitt skilda klimaten och habitaten på de olika öarna i galapagos har lett till väldigt speciella anpassningar för de djur som lyckades ta sig hit. Många arter adapterade sig till olika förutsättningar som rådde på öarna, något som också Charles Darwin beskrev i sin för tiden så kontroversiella evolutionsteori.

Den höga specialiseringen gjorde dock att många arter var känsliga för den påverkan de första människor gjorde när de först anlände till Galapagos. Introducerade, konkurrenskraftiga plantor som björnbär, ceder och bomull konkurrerade ut endemiska plantor som inte var vana med konkurrens. På samma sätt betade getter bort all vegetation på vissa öar och gjorde de svårt för endemiska, växtätande djur att få föda.

Dessa externa hot ledde senare till grundandet av Charles Darwin Foundation på huvudön Santa Cruz, en organisation som arbetat med att få människor och natur att leva i bättre symbios. Man har också genomfört avelsprogram av hotade arter samt uttrotningsprogram av introducerade arter som getter och grisar. Detta har gett goda resultat i många fall, flera tidiga hotade öar har blivit av med introducerade djur och återfått en levnadskraftig stam av inhemska och tidigare hotade arter.

Efter en rad regelskärpningar senaste året får människor idag bara bosätta sig på 4% av landmassan, där det redan idag finns bosättningar. Det har infört strängare regler och hårdare kontroller av alla passagerare och gods som skeppas till öarna. Turism har begränsats till antalet besökare på varje ö åt gången, och endast efter på förhand godkända rutter. Alla dessa skärpningar av bestämmelser har gjort att Galapagos inte längre bedömdes som ett hotat världsarv av Unesco 2011.

I mitten av ön Santa Cruz ligger en hög vulkan, här är luften kyligare och fukten kondenseras på marken. Av den anledningen är också vegetationen grönare här. Året om finns tillräckligt med fukt för att buskarna ska hålla sig gröna. Detta något som är omöjligt vid kusten där fukten fort avdunstar av värmen. Under torrperioden går växterna in i ett vilostadium och det som till synes är en öken breder ut sig, i väntan på regnen. Detta är också anledningen till att en av öarnas mest kända invånare tar sin tillflykt till bergen, där frodas de omgivna av den lummiga grönskan.

Galapagossköldpaddan är världens största sköldpadda, den art som gett öarna dess namn samt att de uppnår bland de högst uppmätta livsspann av kända djurarter (det är inte ovanligt med individer som blir 175 år gamla). Runt om galapagos finns flera underarter av denna bjässe, men högländerna kring El Chapo är en av de bästa områdena att skåda en.

Lugnt lunkar de på och spenderar större delen av dagen med att mumsa på de frodiga bladen. På långt håll ser det ut som en åker fyllda med stenbumlingar, men så fort man kommer närmare kan man tydligt skåda den massiva samlingen av dessa enorma, men fridfulla djur. I tusental samlas de för att långsamt tugga på vegetationen tillsammans.

Längs upp i norr ligger Black Turtle Cove, förutom den havslevande släktingen till landsköldpaddan kan man här sen den andra maskoten för galapagosöarna. Runt om de mangroveprydda strandkanten sitter hundratals av den medelstora havsfågeln. Anledningen till berömmelsen kan tillskrivas de närmast onaturligt blåa fötterna som också gett den dess namn, blåfotad sula. Runt oss i luften cirkulerar flera fåglar för att spana efter de fiskstim som håller sig precis under ytan. Likt spjut bryter de fokuserat vattenytan. Hundratals, samtidigt.

I det grunda vattnet finns det även större fiskar. Den vitfenade revhajen lever som namnet antyder vanligtvis längs öns omgivande korallreven. Vi ser tydligt flertal av de karäkterisktiska ryggfenorna som bryter det stilla vattnet i lagunen. Den grunda mangroveskogen skapar en idealisk barnkammare till för de nyfödda, inte lika respektingivande ungarna.

På andra sidan ön breder en kustnära torrskog ut sig. Likt uppresta monument triumferar de enorma, och uråldriga kaktusarna över den övriga buskvegetagionen. Här kan man se en av de specialiserade arterna av Darwins finkar, kaktusfinken. Den har sin främsta födo- och vätskekälla i kaktusens nyare skott. I de grunda vikar som skär in i detta låglänta område, ramar vetemjölsliknande sand in enstaka lavastenar.

En het eftermiddag tar vi tillflykt till Tortuga Bay. Det är en del av nationalparken, men lokalbefolkning och turister får uppehålla sig här utan guide. Den lena sanden masserar våra fötter medan stora turkosfärgade vågor rullar in över den långgrunda stranden. Kilometer efter kilometer letar den sig vidare utmed kusten med kortare uppehåll för några kustnära klippor.

Här finns inga glasskiosker, ambulerande massageterapeuter eller en endaste solstol. Det är natur när den är som bäst. Vi slår oss ner på en av de samlingar lavastenarna med utsikt över vågorna och låter tankarna driva iväg. En nybadad havsleguan klättrar upp och klamrar sig fast på stenen bredvid oss. Den bryr sig föga om vår närvaro.

Kvällen avslutar vi längs strandpromenaden i Puerto Ayora. Turistinkomsterna har lett till en välmående stad med stark entreprenörsanda. Vi beställer en utsökt färskpressad ananasjuice, som vi sippar på medan solen försvinner ner i horisonten.