Inkaexpressen

Små majsåkrar passerar vårt fönster. På plättar av gräs invid fälten betar kor och lamor fridfullt. En liten bäck slingrar sig igenom de vidsträckta fälten och mellan byns små lerhus. Runt om flodkanterna försöker pilträd förgäves nå vattenytan med sina grenar.

I kupén ljuder melankoliska toner av panflöjt. Jag måste erkänna att jag inte varit någon fantast av detta blåsinstrument. Sinnebilden har vart pekorala samlingsskivor, oftast av romantisk karaktär. Denna musik är annorlunda, skillnaden att den både har syfte och sammanhang. En påminnelse om en svunnen tid, då folket här var ett av de rikaste och mäktigaste på västra halvklotet.

Cuzco, redan femhundra år innan storhetstiden fanns här en spirande och blomstrande civilisation. Inte lika känt som det senare rike, vilket under 1400-talet skulle expandera över större delen av norra Anderna. De tydligaste tecknen idag är de fundament som Cuzcos koloniala kyrkor är byggda på.

På en kulle överblickande staden ligger dock ett av de största fort som byggdes under Inkariket, Sacsayhuaman. Här försökte den sista Inkan, Manco Inca samordna ett uppror mot den långväga ockupationsmakten, som bara år tidigare lagt under sig Inkarikets territorium och rikedomar. Trots att några slag gick Manco Incas väg, fick han se sig besegrad av de militärt slipade spanjorerna med bröderna Pizarro i spetsen.

Men precis som för Aztekerna (där många likheter kan skådas) lever fortfarande många delar av den medeltida inkakulturen vidare. Det finns fortfarande människor som kan prata samma språk som i gamla dagar. Musik och traditionella kläder har bevarats samt matkulturen har levt vidare i form av alpacka och marsvin.

Även i den importerade katolicismen finns flera inslag från den äldre hedniska religionen. Pachamama, moder jord är fortfarande en viktig gestalt i många ceremonier. Faktum är att precis som i Mexico finns det många idag som vill återknyta till den gamla världen, dels av andliga själ och dels av nationell stolthet.

Efter åter kilometrar av jordbruksmark tornar berg upp sig i fjärran. Några av de små bäckarna förvandlas till en flodfåra. Långsamt men envetet har den mejslat en passage igenom det till synes ogenomträngliga urberget. Följsamt letar sig spåret av järn ner i en dalgång mellan de mjukt rundade bergstopparna. Vart efter nålen på höjdmätaren faller, stiger temperaturen och bergsidorna målas av den lummiga grönskan. Efter tre timmars färd och till synes värld emellan är vi framme i den lilla välmående staden Aguas Calientes. Som namnet antyder finns mycket riktigt varma källor här, men det är inte anledning varför hundratusentals turister flockas hit varje år. På en bergskam utanför staden ligger Inkarikets mest kända lämning.

Innan solen letat sig upp över de ståtliga bergstopparna runt staden har vi både förtärt en rejäl frukostportion samt hoppat på en av de extremt dyra bussar till toppen. Här uppe möts vi av en mjölktjock dimma, en omöjligt utgångspunkt för att kunna skåda det vi kommit för att se. Efter att vi förbannat alla de stora vädertjänster som utlovat sol samt vädergudarna som har vaknat på fel sida vandrar vi kvickt genom ruinerna. Efter en timme händer det vi inte kunna drömma om. Små hål av blått uppträder snart på den dystra himlen. Snart kollapsar väven av moln och dimridån lättar fort av de genomträngande och värmande solstrålarna. Vi och en handfull andra morgontidiga individer njuter av en underbart vacker morgon i Machu Picchu.

Efter några timmars vandring vänder vi för att slippa de trots lågsäsong enorma turgrupperna.
Nöjda kan vi konstatera att liksom vår barndomshjälte Tintin har även vi besökt solens tempel.