Lamataxi

En liten hand trevar längs sidan på min mage. Jag vaknar upp ur min dagdröm och ser mig omkring. Vid min sida plirar två stora bruna ögon på mig.

"Hej! Var är ditt hus? Är det stort?" frågar en liten fyraårig kille med limegrön sticka kofta och rufsigt hår. Han ler brett när jag tittar på honom och svarar att mitt hus är i Sverige.

Grabben vänder sig om till en fröken i traditionella kläder. "Var är Sverige mamma?"

De två kostymklädda tjejerna bakom oss fnissar högljutt.

Lillgrabben har åter vänt sig om och bombarderar mig mig nya frågor. "Är det din tjej? Är hon också från Sverige? Vill du bli min kompis? Varför har du så ljust hår? Tycker du om glass?"

Fnisset där bakom förbyts till skratt.

"Jag tycker om glass, jag bor i ett brunt hus och det här är min mamma" säger han och pekar bakåt mot den lite blygare, men artigt leende mamma.

"Hörrni, här ska ni av!" hör vi från den främre delen av den välfyllda bussen. Biljettkillen gestikulerar vilt åt vårt håll.

"Hej då kompis" säger jag till den lilla killen jag inte uppfattat namnet på. Jag får en ivrig vink tillbaka.

Vi har klivit av vi El Cruz, korset. Förutom de tre bostadshusen finns här bara en vägkorsning och ett gäng taxibilar.

"Ni vill till Sillustani va?" säger en av männen i taxibilarna. Frågan är retorisk då det inte går att åka till så många andra platser från vägkorsningen i El Cruz.

Vi kommer överens med en manboy som erbjuder oss rimligt pris till byn.

Vi far iväg med faslig hastighet längs slingriga småvägar. Utanför fönstret passerar gulliga små gårdar tillverkade av torkade kuber av lera. De står prydligt uppradade med bestämt avstånd till varandra längs vägen.

Framme i byns centrum gör bilen tvärstopp. En medelålders kvinna hoppar in i baksätet med oss, och den kavata flickan Martine hoppar in med sina två kompisar i kombins baklucka. Detta är ingen ovanlig syn för resor på landsbygden. Mer unikt är dock att Martine har med sig sitt husdjur, en årsgammal vit lama med mjuk päls.

Vant hoppar den in i bakluckan tillsammans med barnen och bryr sig föga om det något trånga utrymmet. Den är mer intresserad av de skolväskor barnen har med sig, och försöker envetet stoppa ner huvudet i någon av dessa för att norpa en kaka. Förutom enstaka pipande ljud som skulle kunna härstamma från gnagare håller den sig förvånansvärt lugn under den fortsatta taxifärden.

Det är nog inte första gången den åker taxi.

Sillustani är en by ett tjugotal kilometer bort från korsningen där befolkningen i urminnes tider begravt sina avlidna i tornliknande monument mitt i öknen. På en kulle, överblickande en bedårande mörkblå och stilla sjö. Runt gravtornen frodas tåliga gräs och kaktusar, mellan de raserade stenarna gömmer sig vilda marsvin.

Här njuter vi av picknick innan vi återvänder i taxi, denna gång utan lama som passagerare.