Med dynamit i fickan

I södra Bolivia ligger den rikaste silvergruvan i historien. Trots att det är över 450 år sedan malmbrytning började, ger berget fortfarande välbehövliga inkomster till lokalsamhället. Men vad berget gav i inkomst, tog det i människoliv. Uppskattningsvis 8 miljoner människor dog, främst afrikanska slavar och indianbefolkning. Ingen vet dock säkert exakt hur många som fått sätta livet till för att stilla bergets aptit. Än idag lever dock föreställningen om El Tio vidare.

Han är den storrökande, vodkadrickande och girlangprydda anden i berget (vissa har felaktigt kopplat samman honom med djävulen). För att slippa olyckor och få en god inkomst från berget ber arbetarna om beskydd från Tio. Varje år offras lamor för att slippa spilla blodet på de arbetare som varje dag arbetar många timmar för Tios malm.

"Innan vi beger oss upp till berget måste vi ta med oss gåvor" hälsar Efraim, tidigare själv gruvarbetare men som i många år har arbetat med turister. Bland annat har han arbetat åt en amerikan i flera år.

"Han lovade oss försäkring samt turistinkomster åt gruvarbetarna, men ingenting hände" säger Efraim. "Han öppnade bara nya hotell och restauranger, men gav ingenting tillbaka. Därför bestämde vi oss för att öppna eget" fortsätter Efraim med ett brett leende.

"Det är det bästa jag gjort i mitt liv". Nu kan jag göra färdigt turen utan att vara stressad, jag kan erbjuda den turen jag vill i mindre besökta delar av berget och framför allt har jag ett gott samvete.

Vi stannar till vid den lilla marknaden. "En arbetare gör av med en hel sån här påse på en dag" säger han och håller upp en fryspåse fylld med koka. Den välfyllda påsen kostar bara 5 Bolivianos (5 sek) och är enligt Efraim en välkommen gåva.

Den viktigaste attiraljen ligger ändå nere i ett annat skjul. Expediten plockar vant fram några stavar inlindade i papper och märkta med tillverkaren "Maxam". Vi tittar förvånat på dynamiten, tändhatten och stubinen som helt lagligt kan köpas över disk här i Potosi. Vid våra fötter ligger stora 25-kilos säckar med Ammonium nitrat (ANFO). Vi känner en stark känsla av overklighet när vi får tre dynamitkit ihop-plockade av den artiga expediten. Vi får en liten påse med ANFO medskickat "för att göra effekten bättre" och betalar totalt 70 bolivianos (70 Sek) för dynamit och några 2 liters läsk av mangosmak.

Någonstans inombords känns det väldigt fel då man är van med att det är olagligt att ens inneha ingredienser för att kunna tillverka sprängämnen, än mindre köpa dynamit helt öppet i en vanlig kiosk. Vi skrattar för oss själva över den något surrealistiska och för oss komiska situationen. Dynamiten är dock en viktig och mycket välkommen gåva för arbetarna då det är den dyraste beståndsdelen och en vital del i malmbrytningen.

"När jag jobbade kallade grabbarna mig för Master of Disaster, och dynamiten är en av de saker jag verkligen saknar med arbetet" säger Efraim med ett skratt.

Vi slår på den isblå ledlampan, drar duken över näsa och mun och beger oss in det bottenlösa mörkret. Luften är tät av damm som virar upp.

Det torra dammet förbyts mot en decimeterdjup lera som suger fast stövlarna i marken. På sidan av ankeln glänser spår av järn i skenet från den lilla pannlampan. Varje steg är ansträngande av den höga höjden. Inom kort hör vi skallrande ljud bakom oss och en stålkärra kommer flygande över den smala rälsen. Vi får kvickt hoppa ur spår för att inte hamna som kylarprydnad på den tunga stålvagnen. På andra sidan förs den framåt av två joggande och hårt arbetande gruvarbetare.

Sedan den statliga gruvan stängdes för ett tiotal år sedan har små kooperativ av lokala gruvarbetare tagit över malmbrytningen. För närvarande arbetar 13- till 14 000 personer i berget men ingen vet exakt hur många det är.

Längre in i berget, ifrån de mer turistbesökta delarna träffar vi på några grupper med väldigt trevliga arbetare. De blir ytterst tacksamma för den fruktläsk och framför allt för den dynamit vi har med oss. "Det är ett hårt jobb och den lukrativa malmen börjar att sina" säger Efraim med sin egensinniga förmåga att blanda humor och allvar.

"Än idag tjänar arbetarna betydligt mer än de flesta bolivianer, men vi får se vad som händer om 15-20 år när malmen sinar. Som tur är finns det andra stora gruvor här i Bolivia och i Chile som är bättre betalt"

När vi äntligen efter två timmars vandring ser ljusspringan från utgången på andra sidan berget känner vi lättnad. Ryggen värker lite efter det idoga hukandet och håret är fuktigt av svett. Men framför allt är det skönt att kunna andas frisk luft igen.