Rurrenabaque

Efter att ha klivit ur ett av det bolivianska flygvapnets plan möts vi av fuktig värme och ett stor skylt med våra namn på. Där står en glad man med sin motorcykel och hälsar oss välkomna.

"Jag ska ringa efter en taxi, sen beger vi oss till båten som ska ta er till er djungellodge" säger han.

Det dröjer inte länge innan en tjej med likadan väst och motorcykel dyker upp. Vi packar på oss de tunga ryggsäckarna, håller hårt i handbagaget och klämmer in oss bakom varsin förare. Precis som ett speedwaylopp tävlar våra motorcykelchaufförer om vem som är snabbast över den steniga grusvägen och vilken som hinner först fram till båten. Skakiga i benen efter motorcykelfärden lastar vi vårt bagage ombord och fortsätter färden uppströms.

Norr om Rurrenabaque finns en av Bolvias mest kända nationalparker, Parque National Madidi. Här finns det fortfarande gott om jaguarer även om det är väldigt svårt att få syn på någon. I det lilla djungellägret bjuds vi på förvånansvärt teknisk och välsmakande matlagning.

När vi sedan kopplar av i hängmattan passerar flertalet av djungels fåglar över våra huvuden.

Ännu bättre är skogen.

Den andra dagen ger vi oss ut på en tiotimmarsvandring för att nå fram till den bergknall som i fjärran kan skådas från lägret. Framåt eftermiddagen öppnar himlen sig och vad som känns som vattendroppar stora som vindruvor landar över oss. Håret och kläderna limmas längs kroppen.

Vi ser några familjer av röda vrålapor som fångar tillfället utan stekande sol. I trädtopparna stoppar de glupskt i sig av de välmogna och tillsynes välsmakande frukterna. Utmattade når vi fram till foten av det lilla berget. Regnet har spolat bort det som tidigare var en markerad stig upp längs ena sidan. Istället får vi leta efter stabila rötter att kliva på, men när vi når toppen är det väl värt besväret. Från en avsats kan vi överblicka en stor del av det närliggande området, det stiger fortfarande regntät dimma från några delar av skogen. I buskaget några meter bort hör vi anledningen till varför vi kom. Här sitter ett par röda aror och stoppar i sig av nötter samtidigt som de högljutt konverserar med varandra.

Några andra aror kastar sig ut över stupet och svävar ut över den lilla avsatsen. Flera följer därefter. Strax innan solnedgången fylls himlen med papegojor av olika storlekar, mest iögonfallande är trots de stora blodröda arorna.

De cirkulerar de en stund innan de tar tillflykt till de egenhändigt grävda bohålorna i den leriga branten. Anledningen är att varken ormar, örnar eller andra rovdjur kan komma åt fåglarna i hålorna.

Några få timmar bort försvinner skogen gradvis till förmån för vidsträckta våtmarker, Pampas. Även djuren förbyts. Horder av gigantiska marsvin, capybaror betar på den på det näringsrika och långvuxna gräset.

I träden trängs primitiva fåglar med gripklor på vingarna, hoatzin.

Den mest kända invånaren har dock en hjärna som är större än människan och lever hela sitt liv i de smala vattendrag som inte är bredare är en medelsvensk å. Floddelfinen har under lång tid utvecklats åt ett helt annat håll än sin havslevande släkting. Här i de tefärgade floderna fångar den fisk med sin förlängda nos. I den lilla kanoten känns det magiskt när en familj med delfiner jagar, bara en armlängd ifrån båten.

Vi vänder tillbaka när vi inte längre orkar med markernas jobbigaste invånare; myggorna. "Precis som hemma" tänker vi när solen sänker sig över floden och myggorna surrar runt huvudet.