Kolibri

Vi speglar oss i den stillsamma sjön som skapats av den lilla fördämda bäckfåran. Här uppe i bergen är luften och vattnet klart. Det är också anledningen att denna damm en gångs byggs, att förse de omgivande bergsbyarna med färskt källvatten. Faktum är att en stor andel av alla colombianska floder föds i ännu högre berg, inte långt härifrån.

På andra sidan sjön står ett timrat tvåvåningshus, från andra våningen hör vi ett "Vi börjar klockan 8, jag skyndar mig". Minutvisaren närmar sig kvart i så vi promenerar långsamt längs vattenbrynet bort mot huset.

7.59 skuttar en energisk tjej ur huset iklädd kakifärgad väst, jeans och ett par höga gummistövlar.

"Välkommen till Rio Claro (den rena floden), här finns en av de viktigaste vattentäkterna i området och vattnet vi producerar har ytterst hög kvalitet. För att garantera tillräckliga regn och kvaliteten på vattnet har den omgivande skogen skyddats genom att ett reservat skapades." säger vår livliga guide

Efter en kort sejour kring dammen fortsätter vi upp längs bäcken, upp igenom skogen. Solen står fortfarande lågt på himlen och vi kan se solstrålarna försiktigt leta sig igenom bladverket, för att värma det daggvåta gräset. Många typer av mossa och orkidéer frodas i den fuktiga luften. Efter två timmar genom den himmelsköna skogen letar den lilla stigen sig ut på en större grusväg.

Vid vägens ände finns det ett forskningscenter för ornitologer. Runt om huset hörs ett omisskännligt surrande och runt oss susar ett tjogtal kolibrier förbi. Vi sätter oss i de nyklädda läderstolarna på verandan. Världens minsta fågel och en av de vackraste är sannerligen en upplevelse. När de hovrar med stor precision över färgglada blommor eller när de aggressivt jagar bort andra kolibrier är ögonblick som värmer hjärtat.

Trots att vi sett kolibrier så långt norrut som USA, är det just här i Colombia som vart bästa stället att observera de små liven. Det faktum att fåglarna här är mer extravaganta; med längre fjädrar likt brudklänningar, starkare färger likt ädelstenar men också att de är förhållandevis lätta att observera, gör det till en ren fröjd att iaktta skådespelet. Inom kort har vi räknat till ett dussintal olika arter som kivas för att få nektar ur blommorna i den förvildade trädgård som omgärdar huset.

Vi sitter tysta medan tankarna och tiden springer iväg.

Inte långt från detta vattenhål ligger Termales Santa Rosa. I stora delar av det sydamerikanska Anderna finns det vulkanisk aktivitet, men få ställen har samma kombination som källorna utanför den lilla staden Santa Rosa de Cabal. Här har ett sceniskt vattenfall bestämt sig för att försvinna ner i en bäck, bokstavligen bara ett stenkast från de varma källorna. Vi kurar ner oss i det trettiosjugradiga vattnet medan ett svalt, intensivt duggregn passerar över oss. Här spenderar vi eftermiddagen med hundsimmande gubbar och damer.

Resan tillbaka till civilisationen sker med den för Colombia unika Rivas, en motorhuv påbyggd med en kärra och bänkar i trä. På den skumpande färden tillbaka ser vi flertal vattenfall skära skåror i den täta vegetationen.

Det kanske är så nära man kan komma till Edens lustgård.