Big in Japan

Hej allihopa!

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, men jag har varit på THE countryside där en god internetlina är lika vanlig som en god sommardag i Sverige.. men jag tänkte lämna en liten kort resumé:

Lördag 27/8 

Sitter nu på nattbussen till Yamagata och är nöjd efter de senaste två dagarnas äventyr. Tyfonen har dragit vidare så jag har hunnit med att se Tokyo lite granna. Igår var vi och målade inhemska glaskulor hos en timid liten tant i en del av Tokyo som verkligen var dagens höjdpunkt. Sen gick vi igenom ett museum om den stora jordbävningen i Tokyo 1923 samt det gigantiska Tokyo- Edo museet om historian bakom det maffiga staden.

Kvällen avslutades sedan på en sushibar och en titt i Shinkukus mest igenkända byggnad, stadshuset.

Innan vi visste vad, var klockan 22 och vi insåg att jag återigen inte skulle hinna hem innan ytterdörren låstes för kvällen. Så efter ett telefonsamtal till den redan irriterade herrn på hostelet lovade han att ha öppet en kvart extra bara för min skull (jag vet att innerst inne så gillade han nog mig även om utsidan sa annorlunda). När jag sedan efter ett och halvt gatlopp ramlar in 23.17 med andan i halsen och ett slarvigt uttalat Domo arigato goidaimaste och efterföljande Sumaisen kunde han inte annat än att flina åt den klantige svensken.

Idag började dagen med att jag i ottan checkade ut från mitt hostel och gick på jakt efter närmaste växlingskontor. Borde ju inte vara svårt i en stad av Yokohamas storlek, men tji fick jag. De första snälla informationstjejerna jag frågade fick följa med mig på grund av min kassa lokalförmåga.

Maskinen fungerade efter allt jobb inte och det var inte lönt att fortsätta eftersom jag skulle möta upp massa folk inne i Asakusa. Om jag hade lärt mig något var det att det tar tid att ta sig någonstans i Tokyo. Väl i Asakusa var det dags för brasiliansk karneval i japansk stuk.

Mötte upp med Nanako och hennes coola kompis Kei som var väldigt trevlig och social vilket man inte kunde säga om hans polska flickvän. ABBA (naturligvis), Roppongi, kläder och alla andra saker som gör livet värt att leva avhandlades innan vi kom fram till karnevalen. Där mötte vi en annan västerlänning som vi började prata med. Hon hette Sahara och var ursprungligen från US men hade flyttat till Tokyo för 16 år sedan och bott här sedan dess. Hon var även den första som började ropa, sjunga och dansa i publiken medan karnevalståget sakta ringlade förbi. Jag var inte sen att haka på och även om de andra var lite reserverade först så hängde dem också på efter en stund.

Responsen blev omedelbar och hela karnevaltåget började göra extranummer åt vårat lilla område av gatan. I danspauserna tog vi några öl och lite senare var det även några fler av Kei kompisar som dök upp. Två tjejer som jag inte kommer ihåg namnet på och en annan tjej Humi som vill lära mig att dansa salsa. Efter ett bra tag när vi stått och shake:at bra länge och hamnat i otaliga japanska fotoalbum så frågade Sahara om vi ville komma in och träffa dansarna bakom hela karnevalen. Det visade sig att hon kände killen som anordnade det hela. Jag var inte sen att tacka ja och även Nanachan följde med.

Vi träffade först en störtskön portugisisk snubbe, med utseende som Pele. Grön glittrande sambatopp, sambahatt i matchande mörk nyans och med ett jättesmil att toppa allting med. Vi träffade även andra dansare innan vi bestämde att bege oss tillbaka, till den övriga publiken som tålmodigt satt kvar och väntade. Där bestämdes det att vi skulle gå ut och dansa i Roppongi den 9:e september nu när alla blivit smittade av danssjukan.