Vilse

Hej alla dagboksgluttande individer där hemma. Nu har äntligen min resa börjat och jag befinner mig för tillfället på besök hos min kompis Nanako i utkanten av Yokohama. Det har vart en lång natt och jag har inte sovit något alls, men vi ska väl ta det hela från början.

När jag kom hit var det första jag tänkte på att alla var så himla artiga och snäll. Jag trodde verkligen att dem skulle vara artiga men jag förväntade mig inte att det skulle vara av nyfikenhet utan mer av rent tvång.

Detta är det första land jag besökt där tullinspektörerna ler och konverserar med dig

Detta är det första land där en anställd på en restaurang vägrat ta emot dricks.

Och det är det första land där jag inte känt att det inte tar på tålamodet på något sätt trots att jag är en dum turist.

I förrgår hann jag inte mer än att landa samt att åka från flygplatsen till Yokohama. Tokyo-Yokohama området är gigantiskt med sammanväxta städer som sträcker sig över 10 tals mil. Totalt bor det här närmare 35 miljoner invånare och det är i särklass den största "stad" jag varit i hittills. Bangkok känns verkligen som en plutt i jämförelse.

Första dagen gjorde vi inte så mycket mer än att gå på japansk sushibar, köpa en japansk mejltelefon (ja ni kan mejla mig nu) och allmänt bara hänga runt lite.

Dagen efter skulle jag försöka hitta ut från downtown Yokohama där jag bor ut till lite grönare områden där Nanako bor. Sagt och gjort så satte jag mig på JR rails tåg och jag skulle till staion 28. Jag försökte fråga massor av människor om de visste var den var men utan framgång.

Tillslut hittade jag iaf den blå linjen. Det finns 35 st och en station som hette Yokodai och låg 20 minuter precis som det skulle utanför Sakuragiocho station i Yokohama. När jag kommer fram slår jag en pling med min telefon för att få reda på vilket håll jag skulle gå. Då visar det sig att jag tagit fel tåg åt fel håll så jag har verkligen hamnat ute i bushen. Jag har åkt med det som är motsvarigheten till det svenska pendeltåget. Och tydligen är nätet ännu lite större än vad jag redan trott. Några av dem 35 linjerna har egna tunnelbanenät och nu måste jag alltså tillbaka till Sakaura Giocho för att ta det områdets tunnelbanenät. En omväg på minst en timme. Sagt och gjort så var det ju inte nått annat att göra än att ta tjuren vid hornen och åka hela vägen tillbaka.

Väl framme går vi och tittar på ett gammalt hus, tar en picnick och strövar omkring innan vi bestämmer oss för att ta nått att äta. Vi hinner inte mer än sätta oss ner innan jag kommer på att grindarna på mitt guesthouse stänger vid 23 och det är inte förhandlingsbart. Känns faktiskt lite som i det militära.

Så vi går iaf ner till stationen och tar fastfoodsushi ur närmaste affär, och det var faktiskt inget fel på den heller, riktigt god.

22 .25 lyckas jag titta på klockan igen och jag inser hur bråttom jag har. Det tar 5 minuter till stationen och 20 min till min station. Dags för lite stress! Vinkar av Nana innan jag precis hinner på tåget innan det ska åka.

Tio i elva kliver jag av tåget och inser att allting ser så annorlunda ut när det är mörkt. Det finns ingen tid att förlora så jag löper som en gasell i riktningen jag tror är rätt. Fem över elva ger jag upp och frågar första närmaste japan som passerar. Nana förklarar via telefon för killen (som inte alls är från Yokohama utan bara på besök) vad man ska leta efter på den japanskspråkiga turistkartan. Vi promenerar iaf i maklig takt efter som jag redan konstaterat loppet dött men ända vill dit för att det kan ju finnas en strimma hopp. Väl där säger jag åt honom att han kan gå hem och lägga sig, men killen vägrar verkligen bestämt. Om man fått en uppgift, oavsett om den är så liten som att guida en turist längs stan så tar man det på fullaste allvar. Alla tre förstår dock att det inte finns något mer att göra utan istället får göra något drastiskt, och mycket japansk.. nämligen gå på en dygnet runt öppen resturang. Det framkommer på nått sätt att Hard Rock cafe 5 min gång därifrån skulle vara öppet, så vi går dit..

Längs vägen envisas Eisuku som han heter med att ge mig sin laddare eftersom han har en i reserv och min telefon dog. Efter några artiga nekande på japanskt vis så tar jag till slut emot den.

Väl framme möts vi av kvällsgänget på caféet som håller på att stänga, men dem vet ett annat ställe (vid en tidpunkt kändes det som halva Yokohama var involverat i mitt öde.

Vid Royal Host som stället hette försöker jag ge honom 5000 yen för allt besvär och erbjuda honom att gå hem flera gånger, men det går verkligen inte att övertala honom. Han vill verkligen fortsätta konversera med den underlige turisten och under de två närmaste timmar har vi jättekul tillsammans och skrattar åt kvällen samtidigt som vi berättar massa andra historier för varandra. Innan han går lyckas jag tillslut övertala honom att jag ska betala notan. Vilket inte är mer än rätt och som tack ger han mig en solfjäder med en hälsning på.

Det sista timmarna går rätt långsamt och framåt 6 när alla japaner droppar in för frukost så är det några som tittar storögt på mig.

Halv sju tassar jag tillbaka till hostelet som öppnar för morgonen.

Japan är fantastiskt!