Kia Ora

Vi har landat i rugbyns kiwifåglarnas, extremsportsnissarnas, safetyfreaksens och inte att förglömma fårklippningens hemland: Nya Zeeland! Det första vi gjorde var att försöka acklimatisera oss till den stränga polarkylan uppe i Auckland (varmaste delen av landet) samt planera vår sista månad innan vi tar planet tillbaka till färskpotatisen och nubben.

Auckland är förövrigt vilken storstad som alla andra och därför gav vi oss ganska omedelbart av med vår nyinhyrda bil, repan. Första stoppet blev den lilla byn Waitomo där vi skulle göra ett de två stora grejerna som stället är känt för. Eftersom ingen av oss kände sig särskilt manad till att klippa får så valde vi det andra: att besöka lysmaskgrottorna.

Efter 45 minuters körning efter pittoreska grusvägar nådde vi vårt mål, Spellbound cave och gick sedermera in i den. Inne i grottan väntade en gummiflotte på oss så vi kunde njuta av lysmaskarna i den vattenfyllda grottan. När alla hade släckt sina pannlampor kunde vi se en stjärnhimmel med ljuset från tusentals lysmaskar i olika storlekar. Sannerligen magnifikt, 1,5 timmar bara flög bort inne i grottan.

Efter ha fått i oss lite varm choklad kunde resan fortsätta mot dagens huvudmål. Rotorua är en vacker, men illaluktande stad i mitten av nordön och anledningen att det luktar illa är tusentals källor, gejsrar och andra saker som spyr ut svavelångor. Så på morgonen när vi haft en skön nattsömn tog vi tillfället i akt att besöka Rotoruas egna disneyland: Vulkanparken.

Vi promenerade runt och beundrade alla fina kokhål, svavelgrottor, lervällingar och annat som från början faktiskt var väldigt intressant men efter 50:e reprisen kändes som en upprepning. Att se en äkta geyser var dock något som verkligen facinerade oss och som fick oss på badhumör. Därför lydde vi Annikas (tack du är en ängel!) råd och tog ett bad i en termisk sjö utanför Rotorua. Riktigt häftigt att bada i en varm sjö när allt runt omkring är kallt som svensk senhöst.

Innan vi lämnade Rotorua så hade vi ännu ett måste, en riktig hanga(middag) tillsammans med Maorier. Det hela visade sig vara en fullträff trots att det var ganska dyrt. Klockan 6 hämtade en buss upp mig och Lotta eftersom Sofie var förkyld och inte ville följa med. Vi blev bussade ut till en klan som fått tillbaka en liten del av den mark som det land de tidigare förlorat till kolonialister.

Det första som hände var att hela gruppen behövde ledas av en hövding för att kunna ta emot fredserbjudandet som en maoristam gett oss. Tyngd av ansvarets ok fick mig att axla denna uppgift för att försäkra mig om att det inte skulle bli krig. Så jag ledde upp mina 15 följeslagare till mötesplatsen där vi skulle möta den andra stammen. Hövdingens sändebud erbjöd mig en fredsgåva i form av en ormbunke vilket jag inte var sen att acceptera. Sedan följde talen, de båda hövdingarna höll ett varsitt kort tal innan vi fick se maoridans och sång.

Många texter hade innebörden 'jag är hungrig och vill äta dig' vilket minst sagt var lite annorlunda. Vi fick även lära oss krigsdans, krigsrop, hälsningsfraser och liknande. Efter det superbra framträdandet och förklaringarna hur det är idag med landfrågan, tatueringar och annat som var av intresse så fick vi en jättegod middag delvis lagad på traditionellt vis i jordugn. Så när alla var mätta och belåtna var det dags för kvällens sista punkt.

Vi blev visade en uråldrig källa där vattnet var obeskrivligt klart och där det simmade både regnbågar och ålar i den. Älarna har utmätts bli över 100 år gamla. Fiske i källan var dock strängt förbjuden eftersom källan sedan urminnes tid hade vart ett ställe att samla kraft och be inför ett större slag och därför ansågs var helig. Matta, lite frusna men ändå fruktansvärt belåtna tog vi bussen tillbaka till byn for att aldrig se klanen Mitai igen.

O-waka!

Chief Björn