Hemma hos Kim
När vi ändå var i närheten funderade vi på möjligheten att åka in till ett av världens mest stängda samhällen, Nordkorea. Vi bokade därför en grupptour då individuellt resande inte är möjligt.
På Beijings flygplats mötte vi upp med en grupp nyfikna, förväntansfulla och nervösa resenärer. Alla hade hört alla möjliga historier om gömda poliser, buggade rum och att ingen var tillåten att prata med nordkoreaner.
Riktigt så illa var det naturligtvis inte. Trots den absoluta frihetberövningen i att lämna bort pass för hela veckan och inte gå någonstans utan tillåtelse, har det otroligt nog inte känts väldigt kontrollerade. Veckan har mest bestått i att titta på de kollosala monument uppresta åt den nuvarande ledaren Kim Jong Il och grundaren av jucheideologin, Kim Il Sung. Trots att han vart död i nästan femton år är han fortfarande president och evig statschef i landet.
Med på resan var förutom oss ett gäng finska gubbar som började dagen med en hutt och tog den sista vid läggdags. Alla vi andra undrade om de fått ut någonting av resan =). Även några svenskar hade tagit chansen samt en nordtysk som gärna tog varje tillfälle i att se tala illa om Bayern. Som guider hade vi två unga koreaner Mr Jang och Miss So. Det var i vår ålder och gjorde det mesta för att ge oss en inblick i det annorlunda samhället.
Det som förvånade oss mest är ändå att människor är så nyfikna, vänliga och vågar sig fram för att prata, något som verkligen kan innebära problem för dem. Vi mötte inte heller någon som var bitter eller arg på Sydkoreaner på andra sidan gränsen. Intrycket vi fick var att återförening och förlåtelse är det viktigaste. Ilskan riktades istället mot kolonialmakten Japan och den evige satan USA.
Efter veckan är det dock svårt att se Nordkorea som ett reellt hot i världen, även om man vill uppvisa en stark fasad så finns det så stora sprickor på ytan att inte ens militären kan täcka problemen. Finansiellt är landet närmast bankrutt med allierade som tappat lusten att sponsra fler grandiosa monument. Just av den anledningen känns det löjeväckande att räkna med Nordkorea som invasions- och ockupationsmakt, pengarna finns helt enkelt inte där.
Återförening kanske inte dröjer, men inte på det sätt Nordkorea vill ha det.
