Stationsområdet i Vilnius är inte bara en vänthall. Här har också en bohem stadsdel med konstnärer, musiker och alternativa klubbar fått fäste. Kanske då andra alternativa stadsdelar blivit mer likriktade och för dyra att bo i. En gammal viadukt i vittrande betong och blottade armeringsjärn leder över spårområdet. På andra sidan möts vi av ett litet hus i beigt puts som överlevt tidens tand.

Den tidigare stationsbyggnaden känns övergiven. På några godsvagnar finns en plantering med prydnadsgräs och gullris ordningsamt uppställd. Ett leksakståg för de minsta ramar in den lilla parken. Härifrån leder en trappa i metallnät ner till spårområdet. Mängder av lok och vagnar står uppradade utan någon synlig ordning. Fördelen är att det inte bara går att beskåda från håll. Det går att komma nära intill loken, vissa går även att komma ombord. Allt från ånglok till rälsbussar och dieselelektriska arbetslok. De flesta utan närmre förklaring mer än tågtyp och tillverkningsår. Svaga nyanser av smörjolja, diesel och stenkolssot ligger i luften.

Jag hajar till vid en skylt. Den är på litauiska men jag kan hjälpligt översätta vissa delar. Tillverkad i Österrike 1942. Jag får kalla kårar. En snabb googling bekräftar mina farhågor. Drb 52, krigslokomotivet. En loktyp som producerades av Nazi-tyskland för alla logistiska behov. Jag googlar vidare. Operation Reinhard använde just Drb 52-lok. Min puls stiger. Kanske just detta lok användes för transport till Belzec, Sobibor eller Treblinka. Jag känner avsmak och vandrar vidare.

Andra delar av de överväxta spåren huserar trotjänare från bakom järnridån. Rostiga kolosser från Ryssland och Ukraina. Slutstationen sitter fortfarande envist uppmärkt. Som om denna parkering bara vore provisorisk. Som tåget snart åter tas i drift. Ingemar fattar tycke för ett rysktillverkat ånglok som används i den snabba sovjetiska moderniseringen under mellankrigstiden.

Längre bort står en gång ståtliga fraktlok. Färgen från karossen har sedan länge börjat flagna, bitar återfinns vid sidan av de rostiga spåren. Det surrar av humlor och bin. De lockas av blåklockor och baldersbrå som slagit rot mellan betongsliprarna.

Förvånansvärt lätt går några timmar. Vi tar av den medhavda mätsäcken, innan vi åter lämnar järnjättarna till sitt öde.

På andra sidan spåren