På nordkusten ligger Qatars första och hittills enda världsarv. Här fanns ett blomstrade centrum för världshandel och lokalt nav för pärlfiske. Fortfarande pågår arbetet att klarlägga det ökensanden gömt i minst 200 år. Det är alltjämt oklart varför den framstående ökenstaden övergavs så hastigt.

Silhuetten av Al Zubarah-fästningens vakttorn kan skådas på flera kilometers avstånd längs landsvägen. Det platta landskapet domineras av oräkneliga nyanser av ockra. Kluster av ökenträd gör sitt bästa för att kämpa mot den karga omgivningen. Solen steker obönhörligen allt den ser, vi ser en skink kila in mellan springorna i ett stenrös.

Vi är här en kvart tidigt men passar på att fylla på med vatten i väntan på att det öppnar. Den vänliga mannen klädd i en traditionell arabisk dräkt vinkar in oss i fästingen.

Den hårda exteriören kontrasterar mot den mjuka innergården. små snäckskal ligger noggrant krattade på en bädd av sand. Det är mjuka intrycket är inte olikt moskéer jag sett tidigare i Kairo.

Vi passar på att upptäcka de små rummen som vätter mot gården. Innan förmiddagssolen blir alltför stark och vi tvingas till reträtt mot Doha.